terinne

Och så dyker bilderna upp igen, och bekräftar det ytterligare. Jag som trodde att jag glömt, inte lät mig påverkas, inte brydde mig. Jag vill inte det heller, men ändå blir jag så påverkad. Ledsen, arg, känner mig sviken. Och bara därför blir jag förbannad. Men det finns inget att göra, inget jag vill göra. Bara skita i att det är som det är som jag trodde jag lyckats göra, och för det mesta har jag väl det. Men det är klart att jag också skulle vilja ha det så, om gräset nu är så grönt som det verkar. Det är lätt att glömma bort vissa detaljer... Jag vill ju inte ens ha det i mitt liv, falskheten, beteendet, allt. Men ja, ändå måste jag väl låta mig påverkas om jag nu blir det. Så kan jag vara ledsen, och släppa det sen. Helst nu, jag har mitt att tänka på och även fast en smula av icke-välbehag infinner sig ibland, vilket inte är så konstigt, så är det här jag är och det enda jag kan göra är det bästa av situationen. Det är lätt vad man kan bli överraskad och tro att allt är frid och fröjd, men man ska inte ropa hej förrän man är över bron. Äh, allt kommer och går, endast en liten del består. Resten ska jag fan ge fan i, så jävla trött på att bry mig, ännu mer trött på smärtan i bröstet när jag tänker på det. Men ja... Allra ondast gör ändå bristen på tillit, men det får jag väl ta upp med min terapeut.