terinne

Att vänta är väl ungefär lika trevligt som att få det? Att hoppas och önska är typ samma sak som att det slår in? Stressad men ändå inte, har bråttom men ändå inte. Sjukt vad tiden bara går. Viktigast är ju ändå att man lever under tiden, och är nöjd med tillvaron. För det mesta är det lätt, men det är äckligt ändå vad det är det där lilla hoppet som håller allt vid liv, får lågan att fortsätta brinna, driver allt framåt. Det finns väl viktigare saker för fan, hatar samtidigt som jag älskar (tror jag) att det ska vara såhär. Egentligen alldeles för stor del av ens liv, usch. Speciellt med tanke på hur det är, och alltid har varit. Jag står i alla fall fortfarande upp, stadigt och stabilt. Så så himla stor del kan det ändå inte vara. Även fast det alltid kommer in på ett eller annat sätt. Men det är som det är, kommer vara som det kommer vara, har varit som det har varit. Så länge skiner solen, och gräset är inte grönare på andra sidan. Även fast det vore trevligt, spännande, är ganska nyfiken faktiskt. Men ja, att vänta och hoppas är nog lika trevligt som att få det, om inte trevligare? Man kanske inte ska kalla det vänta, leva är nog mer rätt ord.