terinne

Förstår inte varför det ska vara såhär, inte alls egentligen. Vill inte längre, samtidigt orkar jag inte göra något åt det. Som att vara fast i sin egen fälla. Jag har nyckeln till handbojorna, men orkar inte sticka in den i låset. Trodde inte man, eller jag, kunde bli såhär less. Och även fast det känns som om att det finns en väg ut, orkar jag inte ens leta reda på den. Och just nu har jag verkligen den där klumpen i halsen, som mycket väl skulle kunna vara en blandning av allt. Det senaste tillskottet av information gjorde ju knappast saken bättre, även fast jag inte ens själv vet vad jag vill, så jag ska väl bara vara tyst. Hur som helst måste jag väl iaf lyssna på vad min kropp säger att jag känner, och det går inte att ta miste på i alla fall. Det kanske inte bara handlar om det, men såhär känner jag iaf och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med den känslan. Och så har ännu en jävla dag passerat, och inget har hänt. Så egentligen borde jag ha ångest för att min dyrbara tid rinner mellan fingrarna, men jag orkar inte ens det. Å andra sidan är väl det också en del av klumpen, om jag tänker efter. Å andra sidan, igen, finns det en mening med allt, det förtroendet har jag inte förlorat i alla fall, men man ska inte ropa hej förrän man kommit över bron. Kommer man någonsin sluta förvånas? Nej just nu klarar jag knappt av de här tankarna, ska nog fly in i dansens och fotbollens värld och hoppas på att imorgon orkar jag, det är ju aldrig försent som jag så fint lyckas tilltala mig själv. Och nej det är väl inte det, det är aldrig försent och allt har en mening. Frågan är om jag orkar vänta till Januari eller kanske t.o.m. februari. Jag blir nog så illa tvungen, och då finns det väl någon sorts mening med det också.