terinne

Asså döda mig, KILL ME! Jag vill seriöst typ bara gråta, fortsätter gömma mig mina händer. Excluded, as usual. Men nu har ångesten ett annat offer, och det är inte alls samma händelse som får mig att vilja sjunka genom golvet längre. Det är ju såklart relaterat till det, men det i sig känns inte alls lika hemskt längre. Det känns nästan bra, förutom att DET HÄR aldrig hade hänt om jag inte gjort det. Men man ska aldrig säga aldrig. Gjort är gjort och kommer aldrig mer igen, men fyy faaan om det är så. Nu kommer fan tårarna. Frågan är om jag någonsin kommer få reda på sanningen, vill jag ens det? Så mycket tid, så mycket allt. Och det är ju verkligen inte vad som helst, vem som helst. Just nu känns det som om jag aldrig skulle bli hel igen, 1.5 år. Fy fan, en liten detalj och hela havet sätts i storm. Det intressantaste är fortfarande, kommer jag någonsin få veta, vill jag veta? Kommer jag för alltid leva i ovisshet med detta? Just nu vill jag inte veta något, ta mig här ifrån bara. Ge mig bara en jävla massa pengar, så flyr jag allt. Det känns egentligen inte heller rätt, men just nu känns det som ett alternativ. Eller döda mig.