Rädsla

Jag har slutat vänta, ändå dubbelkollar jag var tionde minut. Förbarmar mig över hur det har blivit, hur det är. När det är, eller måste vara, jag som ligger till grunden för det, är precis likadan. Livet är inte så jävla självklart, ändå tar man det för givet ibland. Eller för det mesta. Precis som med den där värmen, nonchalerar när den kommer i överflöd. Ser liten och förtvivlad ut och står där och ropar - men jag då? - fast det kommer inget ljud, när den där strömmen av strålar sakta men säkert drar sig tillbaka, avtar. Ingenting som inte matas blir tillfredställt, än mindre det som spottas ut. Allt finns där, som sprudlande vibrationer i luften. Vibrationer som skulle kunna mätta en hel värld. Ändå spottas det ut, och ges inget tillbaks.

Har jag sagt hur trött jag är på det mänskliga beteendet? Verkligen inget vinnande koncept. Leker offer när det är man själv som är förrödaren. Vill bara ha mer när det enda man gjort är att ta emot. Gapa och känna doften och smaken på tungan, för att sedan drägla ut det på marken. Ännu värre än att spotta, låta det ligga där och handlöst och fegt, svagt sträcka ut armarna när man inser att det inte kommer kunna hoppa upp och tillbaka av sig självt.

Det skulle kunna vara feghet, nonchalans, högmod. Allt detta smälter som smör in under huvudrubriken, som med allt annat. Allt som förstör, försvagar, urholkar, bankar, klämmer, stryper. Allt är bara en stor jävla sorglig konsekvens till, rädsla. Har jag sagt hur mycket jag hatar rädsla?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0