terinne

Jag behöver seriös hjälp med att sluta tänka på If These Walls Could Talk. Inte nummer 2, flatfilmen. Utan nummer 1, abortfilmen. Jag har seriöst aldrig reagerat så starkt på en film. Jag kniper med benen, vrider och vänder på mig, mår nästan illa. Får inte bort scenen ur huvudet, hans iskalla obrysamhet, smärtan, köket fullt med blod, den hängande telefonen dit adressen aldrig når, den fruktansvärt svåra situationen. Jag kan ta det mesta, har aldrig vart känslig för blod eller operationer på film. Förutom när jag såg ett fullbordat kejsarsnitt på biologilektionen i Brasilien och nu det här. Seriöst, ge mig terapi, bilden försvinner inte ur mitt huvud. Känslan från min kropp, att jag nästan tror att jag kommer få ett missfal på ett oexisterande barn eller bli steril snart. Det där skrapandet, totala okunnigheten. Jävla film. Visst den belyser ett viktigt ämne, det är nog därför jag mår så dåligt också. Även om det var 50-tal då, sitter sjukt många kivnnor världen över i liknande situationer. Nä, jag kan inte ta det. Det gör ont i mig. Sen när blev jag så känslig? (Skrev detta i bearbetande syfte, vet inte om det har hjälpt).