De svåra frågorna i livet

Ska jag köpa en ryggsäck eller ny resväska? Vet ju inte om jag ska resa runt eller inte? Kanske då det är läge att avvakta. Har ju som tur är lite tid på mig! Och i värsta fall kan jag kanske? återvänta hem med min numera handikappade resväska. Eller så slår nån jävel bort ett till hjul och sprickan leder till att hela skiten går mitt itu så att mina trosor kommer ut en och en på bagagebandet? Om jag nu får med mig några trosor hem i över huvud taget, de kanske blir bortprioriterade i övervikten. Nej, jag har sagt det förr, livet är då inte lätt.

Upptäcktsfärd

Hade såklart en grym dag idag som kompensation, en av de bästa hittills den här månaden faktiskt om jag tänker efter. Har sett så mycket nytt, kollat på två lägenheter, ätit en utmärkt lunch på en ekologisk restaurang, prommenerat massor i fint sällskap och hittat väldigt fina områden. Imorgon fortsätter det med minst två lägenhetsvisningar och sen konst och fotoutställningar resten av dagen. Känner på mig att det kommer bli en bra vecka! med kanske en flytt? Eller i alla fall ett beslut.

Ska aldrig uttala sig i förväg, aldrig ropa hej förrän man kommit över bron!, men kanske får lite svårt att välja nu... Om jag ens får välja såklart. Men ett av rummen idag var på en utmärkt adress, i ett gammalt hus och med balkong högt upp över gatan. Men det känns lite ensamt, så skulle nog behöva dela det med någon. Ändå tror jag nog att jag hellre skulle vilja bo med mer människor, men på en sämre adress? Ska inte uttala mig i förväg, men rätt snabba beslut kommer nog behövas. Jag fortsätter jakten imorgon helt enkelt.

Ändå har jag en drömbild i huvudet (som jag inte alls planerar att genomföra denna gången dock), som jag får berätta om någon dag. Fan alltså, hade jag inte velat arbeta med människor borde jag jobbat med arkitektur och design. Har dock en idé om hur jag ska få in även det i mitt arbete mot en rättvisare värld. Vem har sagt att man inte kan göra allt man gillar här i världen!

Hjälplöshet och i inget annat syfte än ren egoism

Fick precis känslan, aningens överrumplad, av hur hjälplös man verkligen är. En liten ärta i universum. Sitter och kollar upp olika volontärprogram och möjligheter här i Buenos Aires. Jag läser om jobb på childrens center, barnhem och skolor och mitt i mitt brinnande engagemang dyker känslan av hjälplöshet upp. Vad kan lilla jag göra? Hur kan jag och alla dessa organisationer verkligen göra en betydande skillnad i alla dessa människors liv? Vad har vi egentligen att ge dem mer än en gnutta kärlek och värme för stunden? Det här är min hjälplösa sida som talar, den där lilla ärtan i universum. Samtidigt vet jag att man kan inte göra mer än att dra sitt strå till stacken, och det är mer än vad många kan, gör eller vill. Det finns självklart en sorts hjälplöshet i det också, och vägen känns så fruktansvärt förbannat lång ibland.

Men i den här känslan av hjälplöshet växer ändå en slags styrka. Jag ska göra skillnad, jag vet att jag kan göra skilnad, jag vet att jag ska. Det finns så mycket potensial där ute, så många människor som tillsammans skulle kunna göra så mycket. Informationen måste ut dit, den måste ut till alla människor som faktiskt kan vara med och göra skillnad. För vägen är fruktansvärt förbannat lång, och just därför behövs alla strån i stacken.

Sen kommer den där hjälplösa sidan fram igen och frågar sig själv varför ska du bry dig om det här? Vad gör det dig om miljontals människor far illa världen över? Varför lever du inte bara ditt liv och kör ditt race? Varför ska man bry sig i över huvud taget?

Jag måste ändå säga att det är inte mycket mer än i egoistiskt syfte när allt kommer till kritan. Vad ska jag, mina barn och barnbarn med våra liv till i en värld fylld av krig, våld och olycka? Vad ska vi med ett liv till när det inte ens finns en planet att leva det på? Vi måste läka den här planeten nu, och enda sättet att göra det på är att ta hand om dess invånare och resurser. För hur kul är egentligen livet med en totalt förstörd natur, obedträdbara platser pågrund av krig, brottslighet till följd av stora ekonomiska klyftor och en ständig rädsla för att alltid kunna bli utsatt för något av det?

I slutet kan vi ändå inte gömma oss på Sveriges trygga gator för evigt i vilket fall som helst. Vi är redan alldeles för beroende av världen, globaliseringen är ett faktum. Därför måste vi ta hand om varandra, NU. I inget annat syfte än ren egoism som tillsammans kan kallas solidaritet. Hittills har jag inte helt och hållet insett det, men det finns ingen annan utväg.

Approximately idealistic

Boende vecka 1; check. Mer än så behövs nog inte just nu känner jag. Svårt det där med hostelkemin, iaf sen jag insåg hur jävla mycket som finns. Mycket som ska stämma. Websidakemi, locationkemi, designkemi, priskemi. När det väl klickade, var det en söt liten regnbågsfärgad stjärna där också. Bättre kan det inte bli! haha... Dessutom kan man mer än gärna hoppas på faktor nummer 3!!! Hoppas, hoppas, hoppas.. Approximately idealistic.

Hehe jao, ett steg närmre i alla fall!

Kommer inte undan detta öde

Okej, det gick snabbt. Men lika bra det, livet är alldeles för kort för att grubbla och planera allt i minsta detalj. Å andra sidan hade jag bara till midnatt på mig hur som haver, men i alla fall, 2 timmar och en kvart till övers är alltid nått. Älskar också hela mystiken över att en helt ny idé uppenbarar sig för mig i sista sekund, absolut sista sekund. Helt sjukt egentligen när man tänker efter, och mer perfekt än så kan det inte bli. Grymt helt enkelt. Oj, nu har jag nästan planer i ett år framöver i alla fall. Fast ganska oplanerade planer, men helt klart ett alternativ. Nu blev jag entusiastisk, vad jag älskar den känslan. Nu ska jag fortsätta bocka av min To Do List på min lilla mini! Besos

Too spontaneous for this world

Noo, just nu är jag sådär läskigt rastlös och förvirrad. Vill gör allt, samtidigt. Känsla av att världen är för stor och bred och livet för kort. Jag vet ju på ett ungefär vad jag vill, den verkliga utmaningen ligger egentligen bara i att solla ut relevant information. Jag behöver, eller vill veta långt ifrån allt tjaffs. Men just nu känns bara plugga distans som det allra mest dötrista man kan göra, fuck that. Eller plugga i över huvud taget. Det tar emot något enormt, om jag är traumatiserad eller om det helt enkelt bara inte är min grej återstår att se. Jag vet mitt nästa move i alla fall och tycker nog att jag får vara nöjd med det. Sen får jag helt enkelt se vart det tar mig. Men finns så mycket info, så mycket att bestämma, bestämma sig för. Och redan på fredag är en jävla deadline, som omfattar hela vårterminen fram till juni. Men vaffan? Varför kan man inte få vara spontan i den här världen? Är trött på den här ospontana kravbomben till samhälle, jag är ung och ska leva livet! Sen visst börjar en utbildning som jag nog gärna skulle gå i början på 2012 och vissa förberedelser kan komma att behövas. Men det är ett senare problem.

Sådär, nu känner jag mig lika spontan och fri som innan. Jag har redan gjort det stora beslut som behövs för tillfället. Och nu finns ingen återvändo. Äntligen, igen, vet jag inte exakt hur mitt liv kommer te sig den närmsta tiden. Den här gången mer fritt. Jag är verkligen för spontan för den här världen. Och så får det bli.

Det är helt enkelt så det får bli

Tror jag har det mesta sorted out nu, eller ja, det som behövs. My plan still is; no plan! Men så jävla skönt att slutligen ha bestämt sig, för ja, jag har nog det nu. Det finns inget som talar emot egentligen, och inget som lockar mer. Det är den där jävla kontinenten jag ska till helt enkelt, det är helt enkelt bara så det är. Livet är långt och det finns gott om tid till det andra, sen. Mitt mission börjar där helt enkelt. Just nu finns faktiskt allt jag vill åt där, så det är ju bara att tacka och buga. Trodde seriöst inte att jag skulle bestämma mig såhär snabbt, men det gjorde jag. Och snart sitter jag verkligen på det där planet, med en ombokningsbar biljett hem i april. Stockholm är också härligt visst, men jag ser mer än fram emot att ta mig an det i vår igen istället. En till vinter skulle seriöst ta död på mig. Jag lider redan nu. Det handlar väl egentligen inte bara om det i och för sig. Jag älskar det här stället, men nej, för tillfället har jag inget att hämta här. Och det beror på en massa olika saker, som jag förtillfället inte behöver grubbla speciellt mycket på å andra sidan. För jag ska iväg, långt bort som vanligt. Fattar inte varför jag inte nöjer mig förrän jag är tvärs över hela jordklotet? Från 60 breddgrader norr till 30 breddgrader söder. Det här blir i alla fall längst hittills. Buenos Aires here I come!

Eller kanske Buenos Aires

Fick helt plötsligt ett extremt drag till den här staden. LÄNGE sen jag blev såhär exalterad och liksom hypnotiserat dragen till en plats. Åh, entusiasm. Jag behöver engagera mig i något, brinna som jag brukade. Men vad är det med mig och sydamerika egentligen? Jag har en sån sjuk dragning dit att det inte är sant...

Lyxproblem

ÅKA ELLER STANNA?? NU ELLER SEN? AFRIKA ELLER SYDAMERIKA ELLER ASIEN ELLER EUROPA? Nej det här med att kunna göra exakt precis vad fan man vill är ett jävla lyxproblem... Just nu är jag bara så kluven som man KAN bli... Känns som om jag redan gör allt, samtidigt. Och mitt huvud sprängs. Varför ska det vara så jävla svårt? Vet att det bara är att vänta, precis det jag gör just nu, men det är inte så jävla kul det heller...

Femmornas väg till utveckling

• Att uppleva känslor i nuet
• Att undvika att försvara sig genom att dra sig undan
• Tillåta fler människor att komma dem inpå livet
• Uttrycka sig och bjuda på sig själv
• Ägna sig åt fysisk aktivitet
• Att återfinna kontakten med sin livsenergi och sina känslor
• Att inse att det finns ett överflöd av energi och kunskap tillgängligt


Brasil

Gud, fastnade precis och läste massa från Brasilien. Det var som om jag var tillbaka, där, för snart 3 år sen. Overkligt. Vill tillbaka. Säga hej, hälsa på i ghettot, sitta utanför affären i Cidade Olimpica. (Längre han jag inte). Men gud asså vilka grejer, vilken inlevelse. Det där måste bli en bok.

Sommar 2010

Jobba
Dansläger (inget inter rail och summer jam =(
Göteborg
Dansa
Cykla
Grilla
Chilla (höhö)
Uppsala Reagge?
Skapa
Sy
Festa
Ligga på din arm i solen
Nytt folk
Läsa
Skriva
Pride

Inga krav, ingen stress, inga måsten (bara ett)... Sen får vi se vart hösten tar mig! För första gången i mitt liv är det kommande året inte förbestämt, men fullt av möjligheter...

Ordinarie samhällsnytta på schemat

Jag ska jobba min första någonsin, hela jobbdag imorgon. Ska bli intressant. Tror inte det är min grej, 8 till 5 är inget jag planerar resten av mitt liv direkt. Men lite ordinare samhällsnytta måste man ju prova på innan man börjar latja. Kommer nog inte klara av att enbart lattja så länge, massa nytta ska jag självklart göra. Även fast jag inte kommer göra det 8 till 5. Kalla mig snobbig. Jag kallar det bara leva det liv jag vill. Och det kommer bli niiice! E jag grymt övertygad om idag i alla fall! Känns skönt. Nu ska jag bara "stå ut" en månad, sen leva livet en månad sen ansluta mig till ordinarie samhällsnyttan en månad i alla fall. Sen börjar de stora grejerna, the real life. Men nu sova, ska för fan upp 05.45 och det var INTE igår kan jag säga.

Wish you woulda treat me like ya yacht

Känner mig -lite- förvirrad just nu, vet inte riktigt var jag ska börja liksom. Det har ju ändå vart en bra dag, så varför kan jag inte sätta fingret på. Det är för mycket hela tiden bara, så mycket, och det gör mig handlingsförlamad. Opassande nog. Man önskar ju att det var då man strukturerade upp sig själv och började bocka av, i en rasande fart. Men eftersom det mesta känns som evighetsprojekt har det tyvärr inte riktigt den effekten på mig. Så istället för att förgylla mitt liv som planen är att det ska göra, lyckas det bli ännu en belastning. Det är tur att det är tisdag snart igen.

Och trots den onödiga timmen och -200 spänn som inte fick hända, vilade mitt inre i någon slags ro. Det är framsteg i alla fall, och tillbakavägen är påtaglig. Det är nog inte långt kvar nu, - bara hela livet - .

Kan ändå inte låta bli att föreställa mig hennes kropp tätt emot min dansandes till theese streets. Hennes fulla närvaro och uppmärksamhet. Hennes mjuka hud mot min, hennes pulserande hals mot mina läppar. Hennes nyckelben, axlar, bröst, mage, lår. Hennes ögon och blick som säger allt, hennes armar kring mig, keeping me warm.

So damn beautiful mind

Jag skulle nog seriöst kunna studera den där bilden i timmar, tror jag? So beautiful, i mina ögon. Ja, de skulle nog inte bli uttröttande ens efter timmar...

True art

Jag är en konstnär som inte har kommit ut ur garderoben.. Måla, skapa, konstruera, designa, uttrycka. Jag har inte tänkt på det, kommit på det riktigt men jag har redan skapat massor. More to come!

Oh Yes I do

Okej, jag är helt skakis och den där känslan av att man verkligen känner hjärtat i bröstkorgen har infunnit sig. Jag vill gråta och bara ställa mig upp och skrika ut min lycka på samma gång. Allt känndes så overkligt för en sekund, som om jag bara kastades tillbaka i tiden och rakt in, mitt i alltihopa. Fast det är annorlunda nu, jag är någon helt annan stans. På ont och gott. Jag tänkte väl det, det där halvåret eller mer var inte utan anledning, och nu är jag där igen, snart på riktigt. Samtidigt som det känns omöjligt vet jag att det kommer hända, det finns liksom inget annat alternativ. Det är sjukt alltså, men jag smälter. 22.22 och för första gången på väldigt länge önskar jag äntligen något annat igen.

Samtidigt som obehaget av något helt annat finns där, och tills alldeles nyss trodde jag att jag höll fast bara för att jag trodde att det höll på att glida ur mina händer. Men nu vet jag inte längre, inte med dessa ljuva toner på min trumhinna. En sak är säker i alla fall, och det är att det är slut på -det här- nu, inget mera känna såhär. Det har jag inte tid med, jag har mitt liv att leva. Som snart kommer innehålla don't know when, don't know how, don't know where, but I know... Oh Yes I do...!

February

Och så den där känslan i bröstet, det högg till och jag kan knappt, men det är med spänning jag väntar tills februari. Jag hade aldrig klarat det för ett år sen, knappt ett halvår, men nu står jag stadigare.

Reality can be more beautiful than it seems


Sista höstmorgonen, på i alla fall 9 månader, eller ska jag säga längre än så? Ja, nästa höst är jag förmodligen inte här. Eller okejdå, september ut men sen..., och det är inget önsketänkande. Visst är jag väl öppen för förslag i och för sig, får se hur det blir. Alltid lika spännande! haha...

Brazil, Spain, Kenya..!

São Luis, São Paulo, äventyr till Rio och sedan hem igen! Barcelona, sen Kenya!! Ta mig dit nuuuu!! =) Sen är det snart vår och min blomma slår ut i Sverige igen och livet kan knappast leka mer. De två månaderna till och med 6 December ska bli mysiga och händelserika och roliga de med! Det är det här som kallas livslust...! Trots att mörkret intar Stockholm, kylan kryper sig på, skoltröttheten aldrig vart värre och jag ibland vet varken ut eller in.. But Hey, det är det här som är livet, seriously. Om jag bara får gjort det jag vill och inte hamnar efter så är allt precis i sin ordning. Det är det alltid ändå i och för sig, så länge man känner att man lever. På nått sätt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0