Never stop! Never give up!
Jag blir helt galen, men ändå inte. Okej, nu var det ett bra jävla tag sedan jag skrev. Kanske borde inse att det här inte är min grej, men det vill jag inte inse. För jag tror ändå på något sätt att det skulle kunna vara det. Vad jag nu grundar det på vet jag dock inte. Nu är det i alla fall helt plötsligt december och jag har redan vart hemma i 4 månader, heeelt galet. En jävla massa som hänt ändå de senaste fyra månaderna, mycket som förändrats, och mycket som bestått. Något speciellt som verkar vara extremt långvarit vakar ständigt över mina tankar, jag undrar seriöst hur länge det ska vara såhär. Helt ärligt så har jag ingen aning. Helt ärligt så vet jag inte så mycket om mitt liv den kommande tiden, förutom att jag måste gå klart fucking jävla gymnasiet och verkligen ska börja satsa på dansen. Sen ska jag nog börja i terapi också och i april ska jag ju till Kina!! Resten känns såhär ganska luddigt, det blir helt enkelt ett äventyr att se hur saker och ting artar sig... Helt galet alltihopa ändå, emellanåt vet jag varken ut eller in eller upp eller ner, knappt höger eller vänster. Senaste veckorna har jag vart så extremt trött, vilken är förståeligt. Ett läsår borde ha 3 terminer, december blir alltid såhär.
Galet, galet, galet. Vet iof inte riktigt vad det är jag tycker är så jävla galet, men det är ett ord som kommer upp om och om igen i mitt huvud. Mest allting tror jag, men det är ju det som är sjävla tjusningen med livet också å andra sidan. Egentligen ska man sluta klaga så jävla mycket, och uppskatta sitt liv lite mer va. Visst har man sina stunder, men ibland får man sluta tönta sig alltså. Visst det gamla klassiska att det finns de som har det värre, men det är fan sant alltså. Innerst inne har jag ändå svar på det mesta och jag vet hur jävla bra jag har det, trots allt som hänt bla bla bla. Ändå lullar man omkring i nån jävla svart på vitt värld och leker att man har en svår period. Vem fan har inte en svår period? Det är bara att inse, livet är svårt. Eller svårt och svårt skulle jag nog inte kalla det egentligen. Och om jag tänker efter är jag nog bland de lyckligaste i världen, med vissa undantag. Jag har svar på så mycket som andra inte ens frågat sig själva, bara det är rena lyxen. Jag ska inte klaga någonstans, förutom det där töntigt ytliga - vad ska jag göra med mitt liv - som jag ändå REDAN har svaret på, även fast allt känns lite konstigt ibland. Men det hör väl till, antar jag. Never stop, never give up!
Galet, galet, galet. Vet iof inte riktigt vad det är jag tycker är så jävla galet, men det är ett ord som kommer upp om och om igen i mitt huvud. Mest allting tror jag, men det är ju det som är sjävla tjusningen med livet också å andra sidan. Egentligen ska man sluta klaga så jävla mycket, och uppskatta sitt liv lite mer va. Visst har man sina stunder, men ibland får man sluta tönta sig alltså. Visst det gamla klassiska att det finns de som har det värre, men det är fan sant alltså. Innerst inne har jag ändå svar på det mesta och jag vet hur jävla bra jag har det, trots allt som hänt bla bla bla. Ändå lullar man omkring i nån jävla svart på vitt värld och leker att man har en svår period. Vem fan har inte en svår period? Det är bara att inse, livet är svårt. Eller svårt och svårt skulle jag nog inte kalla det egentligen. Och om jag tänker efter är jag nog bland de lyckligaste i världen, med vissa undantag. Jag har svar på så mycket som andra inte ens frågat sig själva, bara det är rena lyxen. Jag ska inte klaga någonstans, förutom det där töntigt ytliga - vad ska jag göra med mitt liv - som jag ändå REDAN har svaret på, även fast allt känns lite konstigt ibland. Men det hör väl till, antar jag. Never stop, never give up!
Kommentarer
Trackback
