terinne

URS, vad jag är trött på det här. Trött. Trött i kroppen. Trött på livet. (nästan) Två dygn till dock och sen är det över, men sen då? Rädd för att den här känslan ska bestå. Hur fan kan jag känna att det inte finns något att se fram emot när det finns typ för mycket? Aja, nu ska jag fortsätta inte tänka för mycket och bara få det gjort. Så tar jag resten sen. Men just nu känns allt bara så, tomt. Och så känner jag inte ens någonting. Fy fan vad jag hatar den här känslan mest av allt. Skyller på stressen, inte lätt att vara en begåvad slacker med överdrivna prestationskrav som lätt blir handlingsförlamad. Extremt bra kombo, verkligen.

Jobba
Dansläger (inget inter rail och summer jam =(
Göteborg
Dansa
Cykla
Grilla
Chilla (höhö)
Uppsala Reagge?
Skapa
Sy
Festa
Ligga på din arm i solen
Nytt folk
Läsa
Skriva
Pride

Inga krav, ingen stress, inga måsten (bara ett)... Sen får vi se vart hösten tar mig! För första gången i mitt liv är det kommande året inte förbestämt, men fullt av möjligheter...

I die för that picture, får begräna mig till 10 sek åt gången. Haha. Just nu, den där känslan i bröstet. Jag som måste koncentrera mig på annat, fan. En vecka i alla fall. Tror jag måste ta saken i egna händer, snarast. Så inte hela sommaren går, och vi fortfarande står där som två fån. Det är vinna eller förlora som gäller. Jag kan inte gå och vänta hela livet, har väntat länge nog nu. Känslan i bröstet expanderar när jag tänker på det, känslan jag får av bara 'ordet'. Men ja, det kan nog vara dags då. Inte planera för mycket, vad jag än får för svar kommer jag fortsätta stå för det. Snart är det sommar och jag vill bara ligga på din arm i solen. All my friends are angry, they think I'm crazy cause' I don't let you know about the feelings that I have for you. Something tells me that you feel the same way too. It's only a matter of time.

Okej, bergochdalbana är kul, men på GRÖNA LUND. Blir ju seriöst rädd för mig själv snart, haha. Och så söt ändå, nu igen. Stelt för en sekund, men bergochdalbana som sagt. Blir alldeles varm, vill till Montego Bay. Men nej nu måste jag sluta sitta uppe och beundra mig själv. Ibland kan man ju inte få nog dock...

Asså döda mig, KILL ME! Jag vill seriöst typ bara gråta, fortsätter gömma mig mina händer. Excluded, as usual. Men nu har ångesten ett annat offer, och det är inte alls samma händelse som får mig att vilja sjunka genom golvet längre. Det är ju såklart relaterat till det, men det i sig känns inte alls lika hemskt längre. Det känns nästan bra, förutom att DET HÄR aldrig hade hänt om jag inte gjort det. Men man ska aldrig säga aldrig. Gjort är gjort och kommer aldrig mer igen, men fyy faaan om det är så. Nu kommer fan tårarna. Frågan är om jag någonsin kommer få reda på sanningen, vill jag ens det? Så mycket tid, så mycket allt. Och det är ju verkligen inte vad som helst, vem som helst. Just nu känns det som om jag aldrig skulle bli hel igen, 1.5 år. Fy fan, en liten detalj och hela havet sätts i storm. Det intressantaste är fortfarande, kommer jag någonsin få veta, vill jag veta? Kommer jag för alltid leva i ovisshet med detta? Just nu vill jag inte veta något, ta mig här ifrån bara. Ge mig bara en jävla massa pengar, så flyr jag allt. Det känns egentligen inte heller rätt, men just nu känns det som ett alternativ. Eller döda mig.

Släpp det. Cred att jag ens gick upp. Resten glömmer vi. Men nu är det fan upp till bevis. Och nästa gång ska jag fan äga, nu vet jag hur det känns att stå där i alla fall.

Okej, ett sista jävla ryck nu, 2 jävla veckor och sen är det fucking över. Jag ska gå på helspeed dygnet runt, få det här fucking gjort nu. Visst egentligen skulle jag kunna göra det medelmåttigt, men min inre röst kommer nog aldrig förlåta det. Jag har alldeles för stora krav på mig själv, det vet jag, men nu är det så. Lika bra. Nu ska det bara göras dock, inte perfekt, men så att jag kommer dit jag vet att jag kan. Så det är bara fortsätta på det här rycket nu, day and night, sen faaaaaaaaaaaan alltså. 2 veckor är inte lång tid, nu fan! FAKE IT UNTIL YOU MAKE IT!

Jag ska jobba min första någonsin, hela jobbdag imorgon. Ska bli intressant. Tror inte det är min grej, 8 till 5 är inget jag planerar resten av mitt liv direkt. Men lite ordinare samhällsnytta måste man ju prova på innan man börjar latja. Kommer nog inte klara av att enbart lattja så länge, massa nytta ska jag självklart göra. Även fast jag inte kommer göra det 8 till 5. Kalla mig snobbig. Jag kallar det bara leva det liv jag vill. Och det kommer bli niiice! E jag grymt övertygad om idag i alla fall! Känns skönt. Nu ska jag bara "stå ut" en månad, sen leva livet en månad sen ansluta mig till ordinarie samhällsnyttan en månad i alla fall. Sen börjar de stora grejerna, the real life. Men nu sova, ska för fan upp 05.45 och det var INTE igår kan jag säga.