terinne

Fick helt plötsligt ett extremt drag till den här staden. LÄNGE sen jag blev såhär exalterad och liksom hypnotiserat dragen till en plats. Åh, entusiasm. Jag behöver engagera mig i något, brinna som jag brukade. Men vad är det med mig och sydamerika egentligen? Jag har en sån sjuk dragning dit att det inte är sant...

Santiago kanske? Det är storstad, det är spanska, det är sydamerika iaf. Hm..

ÅKA ELLER STANNA?? NU ELLER SEN? AFRIKA ELLER SYDAMERIKA ELLER ASIEN ELLER EUROPA? Nej det här med att kunna göra exakt precis vad fan man vill är ett jävla lyxproblem... Just nu är jag bara så kluven som man KAN bli... Känns som om jag redan gör allt, samtidigt. Och mitt huvud sprängs. Varför ska det vara så jävla svårt? Vet att det bara är att vänta, precis det jag gör just nu, men det är inte så jävla kul det heller...

Jag skulle nästa betala en förmögenhet för att se den där minen imorgon, eller framför allt för att läsa de där tankarna. Men inget av det kan man i över huvud taget köpa, och tur är väl det egentligen. Å andra sidan räcker det med att ana, föreställa sig. Samtidigt kunde jag nästan inte bry mig mindre. Jag la det på lådan idag, och det finns ingen avsändaradress så någon återsändning blir det inte. Nu slipper jag ta i det mer, se det, bry mig. Det var mitt sista move och jag vet till 99% att så är det, postat och klart på en gul brevlåda. Tack för mig min(a) dam(er) (och herrar).

Jag sörjer alla förluster, allt som gått förlorat. Idag är en sån där dag då det verkligen smärtar i bröstet av allt tomrum, av allt som en gång vart där, som kunde vart där. Men av otaliga anledningar är det som det är, och det smärtar något extremt samtidigt som jag vet att det finns inget som kan göras ogjort. Inte ett enda litet andetag som jag vill dra tillbaka in, för att kväva mig själv. Ja, det smärtar, något oerhört och just nu är det nog mer än vanligt. Extra känslig period, och inte nog med det så går vi mot mörkare tider och jag kan inte bestämma mig för åt vilket -ljusets håll- jag ska gå. Jag vet att jag kan göra vad som helst. Men just nu känns det bara så tomt, så ödsligt och så förbannat miserabelt att jag inte vet vart jag ska börja. Varför? Ska det vara så jäkla svårt? Är världen verkligen så grym. Nej, jag vill inte tro det. Det känns så fruktansvärt långt bort.

Det är ett problem som jag har, jag vägrar tro på att det är människors sanna natur. Det kanske inte är ett problem egentligen, mer my thing, även fast det kan yttra sig ytterst problematiskt emellanåt. Om man bara kunde släppa och gå vidare, peka finger och vända på klacken. Men jag hatar att ge upp, jag är ingen quiter. Det kan inte vara den sanna naturen, jag vet att det inte är det. Jag vill förstå, allt för mycket. Och framför allt, jag vill ha förklaringar. Anledningar, fullständig logik. Annars ger jag mig inte.

Så varför kan folk bara inte förstå och förklara? Det är grundbyggstenen till all ömsesidig respekt två människor emellan. Kom igen folks?

Nej nu börjar jag bli rastlös! Kan delfinen höra av sig? Somnade, lite fördröjt bara, lugnt och stillsamt. Vaknade orolig 05.45 med en tom mobil. Oroligheten gick över, eller tillbaka till det där lugnet som nu har transformerat mig in i rastlöshet? Jag vill höra från henne, jag vill vara där, vara en del. Jag vill veta, reducera den här klumpen till ett litet lätt fladdrande. Men hallå, jag kan inte jaga nu. Jag kan faktiskt inte riktigt lista ut det, har fått för dubbla signaler. Allt känns så relativt. Hur jagar jag utan att kväva? Måste det göras så jävla svårt för mig, komplicerat. Exakt vad löser sig av de här ombytta rollerna, teatern kommer bara spelas upp, repeteras på nytt igen. Om det ens blir någon repetition. Kanske ett genrep. Jag känner i alla fall, och det är ju positivt. En känsla som jag helst vill fly lite ifrån dock. Den är obehaglig och härlig på samma gång. Jag vill kunna ta på det, överallt. Även fast det kändes så rätt för stunden, vågar jag knappt läsa igenom det nu igen. Var det för lite och för mycket på samma gång? Jag kände inte det då, men känner det lite nu. Kan ändå inte göra något annat än att tro på att det var meningen. Och vänta. Vänta, vänta, vänta. Nämnde jag att jag var rastlös?

Okej, dubbelcheck: Det var helt perfekt, alldeles lagom. Nappar det inte vette fan vad man kan sätta på kroken istället. Då blir jag så frustrerad och rastlös att jag måste göra något drastiskt! I'm not a quiter!

Det var väl ganska precis exakt så som jag hade förutspått, även fast jag inte riktigt hade förstått det. Eller det hade jag nog. Då kommer man såklart ridandes tillbaka som en riddare på en rosa delfin. Dubbelchecka, visst är det väl försent den här gången också? Check, check. Just nu vet jag faktiskt inte, och är ovanligt lugn i det. Senaste dygnet har mycket hänt och jag har aldrig legat så sömnlös på år och dar. Men mitt senaste, och slutgiltiga move la sig som ett lugn över hela min existens. Nu fick jag lite ont i magen dock. Men det är bra, det är känslor. Och jag har faktiskt tillit för tillfället, tror det är det som det här lugnet kännetecknas av just nu. <3

Jag har slutat vänta, ändå dubbelkollar jag var tionde minut. Förbarmar mig över hur det har blivit, hur det är. När det är, eller måste vara, jag som ligger till grunden för det, är precis likadan. Livet är inte så jävla självklart, ändå tar man det för givet ibland. Eller för det mesta. Precis som med den där värmen, nonchalerar när den kommer i överflöd. Ser liten och förtvivlad ut och står där och ropar - men jag då? - fast det kommer inget ljud, när den där strömmen av strålar sakta men säkert drar sig tillbaka, avtar. Ingenting som inte matas blir tillfredställt, än mindre det som spottas ut. Allt finns där, som sprudlande vibrationer i luften. Vibrationer som skulle kunna mätta en hel värld. Ändå spottas det ut, och ges inget tillbaks.

Har jag sagt hur trött jag är på det mänskliga beteendet? Verkligen inget vinnande koncept. Leker offer när det är man själv som är förrödaren. Vill bara ha mer när det enda man gjort är att ta emot. Gapa och känna doften och smaken på tungan, för att sedan drägla ut det på marken. Ännu värre än att spotta, låta det ligga där och handlöst och fegt, svagt sträcka ut armarna när man inser att det inte kommer kunna hoppa upp och tillbaka av sig självt.

Det skulle kunna vara feghet, nonchalans, högmod. Allt detta smälter som smör in under huvudrubriken, som med allt annat. Allt som förstör, försvagar, urholkar, bankar, klämmer, stryper. Allt är bara en stor jävla sorglig konsekvens till, rädsla. Har jag sagt hur mycket jag hatar rädsla?

Det är lite som om jag står utanför och betraktar mig själv på avstånd. Jag är fullt medveten om vad jag gör, ändå gör jag det. Jag vill inte, men jag vill. Jag vet att det förstör, jag vill förstöra? Jag triggar liksom medvetet fram något som jag egentligen vet är helt opassande. Jag tar saken i egna händer, vrider, vänder och klämmer, så ingen annan hinner göra det först. Jag testar, vill försäkra mig om något. Men till vilket pris? Ja, precis det priset jag betalar. Som med så mycket annat, inget vinnande koncept.  Det finns nog inget mer frustrerande än att vara totalt (eller nästan i alla fall) medveten och samtidigt inte ha den blekaste aning om vad man ska göra åt saken. Tisdag 16.00 får förbli mitt hopp.