Don't know, but I know...

My bullets fly full speed. Jag vet att tiden inte är inne nu, den har inte kommit. Men den är alltid. Det är så sjukt ändå hur vissa 'saker' ändå består, inte fullt ut, men finns alltid där. När jag påminner mig skälv vet jag precis hur det är, och jag suktar inte, sörjer inte, trånar bara lite. Vet att det är, kommer bli, men inte nu. Ändå finns det ingen som får mig så... ja, bara vid tanken av att... ja, med dig. Ingen sätter igång samma process, många finns där, men inte alls på samma sätt. Och bara därför vet jag, vetat det länge, att det bara kommer bli så. Don't know when, don't know how, don't know where, but I know... och det är så jävla sant, för du bara finns där, och det är knappt beskrivligt. Men jag känner vibbarna, blickarna, redan nu. Och det känns så skönt att bara acceptera, vänta, och leva så länge. Ingen har brännmärkt mig som du, och det kommer aldrig försvinna. Aldrig. Jag smälter.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0