terinne

Och så dyker bilderna upp igen, och bekräftar det ytterligare. Jag som trodde att jag glömt, inte lät mig påverkas, inte brydde mig. Jag vill inte det heller, men ändå blir jag så påverkad. Ledsen, arg, känner mig sviken. Och bara därför blir jag förbannad. Men det finns inget att göra, inget jag vill göra. Bara skita i att det är som det är som jag trodde jag lyckats göra, och för det mesta har jag väl det. Men det är klart att jag också skulle vilja ha det så, om gräset nu är så grönt som det verkar. Det är lätt att glömma bort vissa detaljer... Jag vill ju inte ens ha det i mitt liv, falskheten, beteendet, allt. Men ja, ändå måste jag väl låta mig påverkas om jag nu blir det. Så kan jag vara ledsen, och släppa det sen. Helst nu, jag har mitt att tänka på och även fast en smula av icke-välbehag infinner sig ibland, vilket inte är så konstigt, så är det här jag är och det enda jag kan göra är det bästa av situationen. Det är lätt vad man kan bli överraskad och tro att allt är frid och fröjd, men man ska inte ropa hej förrän man är över bron. Äh, allt kommer och går, endast en liten del består. Resten ska jag fan ge fan i, så jävla trött på att bry mig, ännu mer trött på smärtan i bröstet när jag tänker på det. Men ja... Allra ondast gör ändå bristen på tillit, men det får jag väl ta upp med min terapeut.

Okej, jag är helt skakis och den där känslan av att man verkligen känner hjärtat i bröstkorgen har infunnit sig. Jag vill gråta och bara ställa mig upp och skrika ut min lycka på samma gång. Allt känndes så overkligt för en sekund, som om jag bara kastades tillbaka i tiden och rakt in, mitt i alltihopa. Fast det är annorlunda nu, jag är någon helt annan stans. På ont och gott. Jag tänkte väl det, det där halvåret eller mer var inte utan anledning, och nu är jag där igen, snart på riktigt. Samtidigt som det känns omöjligt vet jag att det kommer hända, det finns liksom inget annat alternativ. Det är sjukt alltså, men jag smälter. 22.22 och för första gången på väldigt länge önskar jag äntligen något annat igen.

Samtidigt som obehaget av något helt annat finns där, och tills alldeles nyss trodde jag att jag höll fast bara för att jag trodde att det höll på att glida ur mina händer. Men nu vet jag inte längre, inte med dessa ljuva toner på min trumhinna. En sak är säker i alla fall, och det är att det är slut på -det här- nu, inget mera känna såhär. Det har jag inte tid med, jag har mitt liv att leva. Som snart kommer innehålla don't know when, don't know how, don't know where, but I know... Oh Yes I do...!

Vet jag vad jag håller på med?

Life's a funny bitch that fucks you nice and slow.

- Vad ska man kalla dig då? ... Du är en såndär Macho! En superheteromacho i kvadrat!

tack mor.

00.00, 01.01, 11.11, 12.12, 14.14, 16.16, 18.18, 20.20 !!!! Nån måtta får det väl ändå vara på torpet? Men okej, jag önskar mig lycka och tänker på dig också! Idag har vart en bra dag med dubbelfika och lite förståelse, restaurangbesök, införskaffande av lyckopreparat och även tankat in lite ny lycka i iPoden. Nu måste jag sova för att orka leva, jag håller ju på att ge det ett nytt försök. Får se om jag känner mig som en ny människa imorgon när jag vaknar?

Och så den där känslan i bröstet, det högg till och jag kan knappt, men det är med spänning jag väntar tills februari. Jag hade aldrig klarat det för ett år sen, knappt ett halvår, men nu står jag stadigare.