terinne

Nu återstår bara att bestämma vilken sorts spanska jag ska lära mig. Om jag ska fortsätta som jag lärt mig hittills, eller om jag ska anamma den argentinska spanskan. Vos med YTTERLIGARE en verbform istället för tú eller inte. Jag som tyckte det var tillräckligt många verbformer redan som det är, brasiliansk portugisiska har faktiskt inte lika många som spanskan eftersom det är samma för du/han/hon/det och även ni/de/dem. Även en hel del andra uttal med sh-ljud istället för j-ljud på dubbel-l och säkert massa som jag inte har ett hum om ännu. Språkfacist som jag är, får vi se hur det blir.

En sak är klar i alla fall och det är att jag måste sluta prata spanska med portugisisk brytning (okej bättre än svensk brytning iof) och jag måste i över huvud taget sluta prata så mycket portugisiska som jag gör! Okej, det är inte lätt när hostelet är fyllt av brassar som även blivit mina första vänner... Men lite smickrande är det ju faktiskt att jag inte alls glömt så mycket portugisiska som jag trott. Det flyter på fin fint här... ;-) Och okej jag har varit här i 4 dagar nu och på måndag börjar mina spanska klasser så no stress Bella.. Men snart kommer jag i alla fall växla problemfritt mellan svenska, engelska, portugisiska (som nu) och spanska! För här lär jag ju bli kvar tills jag hittar ett nice rum i en nice lägenhet. No stress där heller... Lite jobbigt blir det ju dock att bo i en resväska i längden.

Nu ska jag måla naglarna gröna (?) inför kvällens flathalloweenfest. Direkt in på marknaden! Check!

Fick precis känslan, aningens överrumplad, av hur hjälplös man verkligen är. En liten ärta i universum. Sitter och kollar upp olika volontärprogram och möjligheter här i Buenos Aires. Jag läser om jobb på childrens center, barnhem och skolor och mitt i mitt brinnande engagemang dyker känslan av hjälplöshet upp. Vad kan lilla jag göra? Hur kan jag och alla dessa organisationer verkligen göra en betydande skillnad i alla dessa människors liv? Vad har vi egentligen att ge dem mer än en gnutta kärlek och värme för stunden? Det här är min hjälplösa sida som talar, den där lilla ärtan i universum. Samtidigt vet jag att man kan inte göra mer än att dra sitt strå till stacken, och det är mer än vad många kan, gör eller vill. Det finns självklart en sorts hjälplöshet i det också, och vägen känns så fruktansvärt förbannat lång ibland.

Men i den här känslan av hjälplöshet växer ändå en slags styrka. Jag ska göra skillnad, jag vet att jag kan göra skilnad, jag vet att jag ska. Det finns så mycket potensial där ute, så många människor som tillsammans skulle kunna göra så mycket. Informationen måste ut dit, den måste ut till alla människor som faktiskt kan vara med och göra skillnad. För vägen är fruktansvärt förbannat lång, och just därför behövs alla strån i stacken.

Sen kommer den där hjälplösa sidan fram igen och frågar sig själv varför ska du bry dig om det här? Vad gör det dig om miljontals människor far illa världen över? Varför lever du inte bara ditt liv och kör ditt race? Varför ska man bry sig i över huvud taget?

Jag måste ändå säga att det är inte mycket mer än i egoistiskt syfte när allt kommer till kritan. Vad ska jag, mina barn och barnbarn med våra liv till i en värld fylld av krig, våld och olycka? Vad ska vi med ett liv till när det inte ens finns en planet att leva det på? Vi måste läka den här planeten nu, och enda sättet att göra det på är att ta hand om dess invånare och resurser. För hur kul är egentligen livet med en totalt förstörd natur, obedträdbara platser pågrund av krig, brottslighet till följd av stora ekonomiska klyftor och en ständig rädsla för att alltid kunna bli utsatt för något av det?

I slutet kan vi ändå inte gömma oss på Sveriges trygga gator för evigt i vilket fall som helst. Vi är redan alldeles för beroende av världen, globaliseringen är ett faktum. Därför måste vi ta hand om varandra, NU. I inget annat syfte än ren egoism som tillsammans kan kallas solidaritet. Hittills har jag inte helt och hållet insett det, men det finns ingen annan utväg.

"I arrived in Buenos Aires and there's no food!" Hm... Ja, det är faktiskt sant. Helgdag och allt är stängt. I'm starving! Ikväll kl 20 öppnar butikerna (??!!) och sen blir det till att laga gemensam middag här på hostelet. Ja, direkt to the hard life in South America. Måste ändå erkänna att jag frågade mig själv lite när jag landade imorse på denna ändå så bekanta kontinent, efter ca 8 timmars sömn på två dygn, Bella vad gör du här nu igen? Seeeriöst?

Men jag ska inte klaga. A mission is a mission. ;-)

The problem with not risking a No, is that you're not risking a Yes either...

Shit, just nu är det verkligen sådär att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fysiskt, för stunden alltså. Inget som direkt lockar, inget som jag direkt orkar, inget som jag direkt vill. Länge sen, och det är på ett sätt lite charmigt. Jag vet nästan exakt vad som utlöste det och det bästa är ändå att aaaaaaaaaah bara det får mig såhär. Så ut i sista sthlmsnatten eller packa? Vet inte om jag förmår mig att lyfta på arslet, men här vill jag inte heller sitta. Ahhh, drömmer mig bort. Det är alltid liiite känsligt såhär precis innan en totalomvändning. Speciellt när jag fastnar i din fälla. But I will be back eller så möts vi.

Äh, kanske ska skriva mitt CV på spanska helt enkelt.

Boende vecka 1; check. Mer än så behövs nog inte just nu känner jag. Svårt det där med hostelkemin, iaf sen jag insåg hur jävla mycket som finns. Mycket som ska stämma. Websidakemi, locationkemi, designkemi, priskemi. När det väl klickade, var det en söt liten regnbågsfärgad stjärna där också. Bättre kan det inte bli! haha... Dessutom kan man mer än gärna hoppas på faktor nummer 3!!! Hoppas, hoppas, hoppas.. Approximately idealistic.

Hehe jao, ett steg närmre i alla fall!

Okej, det gick snabbt. Men lika bra det, livet är alldeles för kort för att grubbla och planera allt i minsta detalj. Å andra sidan hade jag bara till midnatt på mig hur som haver, men i alla fall, 2 timmar och en kvart till övers är alltid nått. Älskar också hela mystiken över att en helt ny idé uppenbarar sig för mig i sista sekund, absolut sista sekund. Helt sjukt egentligen när man tänker efter, och mer perfekt än så kan det inte bli. Grymt helt enkelt. Oj, nu har jag nästan planer i ett år framöver i alla fall. Fast ganska oplanerade planer, men helt klart ett alternativ. Nu blev jag entusiastisk, vad jag älskar den känslan. Nu ska jag fortsätta bocka av min To Do List på min lilla mini! Besos

Noo, just nu är jag sådär läskigt rastlös och förvirrad. Vill gör allt, samtidigt. Känsla av att världen är för stor och bred och livet för kort. Jag vet ju på ett ungefär vad jag vill, den verkliga utmaningen ligger egentligen bara i att solla ut relevant information. Jag behöver, eller vill veta långt ifrån allt tjaffs. Men just nu känns bara plugga distans som det allra mest dötrista man kan göra, fuck that. Eller plugga i över huvud taget. Det tar emot något enormt, om jag är traumatiserad eller om det helt enkelt bara inte är min grej återstår att se. Jag vet mitt nästa move i alla fall och tycker nog att jag får vara nöjd med det. Sen får jag helt enkelt se vart det tar mig. Men finns så mycket info, så mycket att bestämma, bestämma sig för. Och redan på fredag är en jävla deadline, som omfattar hela vårterminen fram till juni. Men vaffan? Varför kan man inte få vara spontan i den här världen? Är trött på den här ospontana kravbomben till samhälle, jag är ung och ska leva livet! Sen visst börjar en utbildning som jag nog gärna skulle gå i början på 2012 och vissa förberedelser kan komma att behövas. Men det är ett senare problem.

Sådär, nu känner jag mig lika spontan och fri som innan. Jag har redan gjort det stora beslut som behövs för tillfället. Och nu finns ingen återvändo. Äntligen, igen, vet jag inte exakt hur mitt liv kommer te sig den närmsta tiden. Den här gången mer fritt. Jag är verkligen för spontan för den här världen. Och så får det bli.

Det är fortfarande lite destruktivt på något sätt, blandat med nyfikenhet. Jag vet vad det kan göra med mig, ändå kan jag inte låta bli. Det blir förståss mindre med tiden. Och nu, nu hände faktiskt ingenting. Tror jag i alla fall. Klart man undrar lite kanske var man tagit vägen bland alla ord, å andra sidan fick jag aldrig plats mellan raderna. Inte då heller. Men eftersom att jag faktiskt inte vill, så är jag väl, inte glad kanske, men det är bra att viljan inte finns där heller. Som sagt, man undrar vart man tog vägen där borta. Fast jag vet ju vart det tagit vägen här hos mig. Det är tur att det inte smärtar eftersom jag, förmodligen, känner samma sak själv. Det är bara så det är helt enkelt. Ville bara säga hur skönt det var att det inte hände något, kanske inte är så destruktivt längre trots allt. Mest neutral nyfikenhet.

Tror jag har det mesta sorted out nu, eller ja, det som behövs. My plan still is; no plan! Men så jävla skönt att slutligen ha bestämt sig, för ja, jag har nog det nu. Det finns inget som talar emot egentligen, och inget som lockar mer. Det är den där jävla kontinenten jag ska till helt enkelt, det är helt enkelt bara så det är. Livet är långt och det finns gott om tid till det andra, sen. Mitt mission börjar där helt enkelt. Just nu finns faktiskt allt jag vill åt där, så det är ju bara att tacka och buga. Trodde seriöst inte att jag skulle bestämma mig såhär snabbt, men det gjorde jag. Och snart sitter jag verkligen på det där planet, med en ombokningsbar biljett hem i april. Stockholm är också härligt visst, men jag ser mer än fram emot att ta mig an det i vår igen istället. En till vinter skulle seriöst ta död på mig. Jag lider redan nu. Det handlar väl egentligen inte bara om det i och för sig. Jag älskar det här stället, men nej, för tillfället har jag inget att hämta här. Och det beror på en massa olika saker, som jag förtillfället inte behöver grubbla speciellt mycket på å andra sidan. För jag ska iväg, långt bort som vanligt. Fattar inte varför jag inte nöjer mig förrän jag är tvärs över hela jordklotet? Från 60 breddgrader norr till 30 breddgrader söder. Det här blir i alla fall längst hittills. Buenos Aires here I come!