terinne

Writer, interpreter, dancer, photographer, journalist, translator, poet, interior designer, furniture designer, yoga teacher, dance teacher, teacher, politician, architect.

Ja, ödet gjorde verkligen min dag idag. Helt plötsligt öppnades bara dörren, och in kom det som gjorde min dag. Jag känner ändå igen fenomenet, jag kunde inte riktigt alls bestämma mig för hur jag skulle göra men flöt ändå med och gjorde valen på impuls, på känn, även fast jag inte var helt säker eller bestämt mig fullt ut. Det är då det blir såhär, då jag verkligen hamnar där jag ska. Blir påmind, uppspelt men ändå lugn, och det gjorde helt klart min dag. Jag vet vad jag vill ha i alla fall, och helt plötsligt känns det så långt bort, men ändå så nära. Jag fortsätter jakten, det är ändå då jag mår som bäst. Å andra sidan, om livet går ut på att leta efter något, vad gör man då när man har hittat det? Det får jag ta reda på då...

Känner mig aningens missnöjd, bättre det i och för sig istället för att inte känna något alls, som jag inte tyckts gjort på senaste tiden. Frustrerande på ett sätt eftersom jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, än mindre vad det beror på. Jag vill veta, jag vill känna, åka bergochdalbana, skratta, gråta, känna lust, se fram emot framtiden, orka gå upp, ha motivation till att ta tag i saker. Okej, nu låter det som om jag är superduper deprimerad och så är inte alls fallet. Jag gör allt det här, utan större problem egentligen, men inte alls med samma intensitet som innan och jag förstår inte varför. Vill hitta tillbaka till mitt eget jag, vara lika överfylld av energi och handling att jag inte vet vart jag ska göra av allt! Det kan ju knappast vara så att jag redan har slut på bensin, det måste ju gå att tanka på? Livslust är väl knappast en utdöende internationell exportvara som inte räcker till alla? Jag har ju i alla fall allt man kan tänkas behöva för att erhålla den, frågan är var den bristande länken sitter? Dags att ta reda på det...!

Sakta men säkert smyger den sig på, livslusten alltså. Även fast det för tillfället känns som om jag befinner mig i något sorts tomrum, inte samma likgiltiga känsla som innan, men tomt. Det ekar. Ändå litar jag på att allt är och blir som det ska igen, emellanåt kan ju hjärnan behöva stoppas med lite bomull istället för all kompakt information som får den att gå på högvarv och utmatta sig själv. Kanske är det som är grejen, vi kan kalla det bomullseffekten. Fast samtidigt är det lite skrämmande, känner inte igen mig själv. Å andra sidan vem gör det? Egentligen är det inget som saknas i mitt liv, samtidigt känns det som om jag är en del kort. Är det du? Det kan det väl inte vara? Jag har ju insett läget och accepterar det, väntar mer än gärna på något gott alldeles för länge istället för att inte vänta alls. Fast det är ju tur att man har dubbla tuners. Kan både kolla och spela in på flera kanaler samtidigt, har jag lyckats inbilla mig själv i alla fall. Samtidigt förstår jag inte varför jag "aldrig" kan vara nöjd. Nu har jag ändå fått något som jag velat ha, som är ganska mysigt, som bortsett från vissa detaljer och tidaspekter gick ovanligt smooth, som lyckades fucka mitt mind en bra bit på vägen, som man egentligen inte kan klaga på. Ändå är jag som jag är? Kan inte säga att något är spikat ännu, jag låter det fortfarande ta mig dit det vill, och jag vill. Samtidigt, alldeles nyss, högg det nästan sådär i hjärtat vid blotta tanken, minnet av dig. Jag tror ju som sagt att jag har dubbla tuners, men inte så säker på det om inte motsatsen bevisas snart. Nej nu ska jag sluta svamla, imorgon är en ny dag och sen får vi se vart jag hamnar. Inga förhastade slutsatser nu i alla fall, inget att ångra. Ändå är det så lätt att inte uppskatta det man har, även fast man krampar sig fast när man tror att det är påväg bort. Hjälp mig att hitta rätt, förhoppningsvis är jag en bra bit på vägen. Men vette fan alltså..