terinne

Ytterligare en? Tre på en vecka? Som också tänkte försvinna eller? Var kommer alla ifrån? Jag förstår ingenting, men fortsätter, naiv som jag är, ta emot och tacka och buga. Varför inte ifall att liksom. Fast fortsätter det såhär kommer hela min existens transformeras till ett sånt här ---> ? <--- det är jag i och för sig rätt van vid, så varför inte egentligen liksom. Kan inte göra mycket mer än att skratta, för grubbla tänker jag inte i alla fall!!

Nu ska jag och säga hejdå till wifey 1 som åker inatt! =( ?

Sådär, nu har jag snott tillbaka min mail! Den vidarebefodras här med inte längre till betty_goodluck@yah**.com, jag bor inte längre i Uganda och kommer inte besvära er med fler mail på dålig svenska om att jag befinner mig i västafrika och behöver pengar!

Men pengar får ni gärna ge mig ändå! ;-)

Må det inte hända på facebook chatten...

Jag döööööööööööör, hahahaha, vad håller jag på med. Men sånt man får ta när Bellas Detektivbyrå Buenos Aires AB inte riktigt gick av stapeln den här gången. Än en gång, jag dör! But it is flowing, så nu får vi hoppas att budskapet går fram. Ända fram. Ja, jag dör.

Det känns redan som om jag vart borta hemifrån i evigheter, men så mycket längre än 1 vecka och 3 dagar är det inte. Men det känns så långt bort att det är obeskrivligt. Mitt liv har långt ifrån börjat här heller, jag lever som i något slags mellanläge. Som alltid mellan två liv. Jag trivs ändå ovanligt bra här någonstans i den här mellanvärlden, allt är fortfarande möjligheter och jag bygger något som är mitt, bara mitt. För första gången egentligen kan man säga, visst vi har fortfarande Brasilien och alla andra äventyr. Men det var aldrig samma sak som det här kommer bli. För det första finns det inga dead lines nu. Inga döda linjer, bara frihet.

A mi me gusta mucho! ;-)

"I arrived in Buenos Aires and there's no food!" Hm... Ja, det är faktiskt sant. Helgdag och allt är stängt. I'm starving! Ikväll kl 20 öppnar butikerna (??!!) och sen blir det till att laga gemensam middag här på hostelet. Ja, direkt to the hard life in South America. Måste ändå erkänna att jag frågade mig själv lite när jag landade imorse på denna ändå så bekanta kontinent, efter ca 8 timmars sömn på två dygn, Bella vad gör du här nu igen? Seeeriöst?

Men jag ska inte klaga. A mission is a mission. ;-)

Santiago kanske? Det är storstad, det är spanska, det är sydamerika iaf. Hm..

Det var väl ganska precis exakt så som jag hade förutspått, även fast jag inte riktigt hade förstått det. Eller det hade jag nog. Då kommer man såklart ridandes tillbaka som en riddare på en rosa delfin. Dubbelchecka, visst är det väl försent den här gången också? Check, check. Just nu vet jag faktiskt inte, och är ovanligt lugn i det. Senaste dygnet har mycket hänt och jag har aldrig legat så sömnlös på år och dar. Men mitt senaste, och slutgiltiga move la sig som ett lugn över hela min existens. Nu fick jag lite ont i magen dock. Men det är bra, det är känslor. Och jag har faktiskt tillit för tillfället, tror det är det som det här lugnet kännetecknas av just nu. <3

I die för that picture, får begräna mig till 10 sek åt gången. Haha. Just nu, den där känslan i bröstet. Jag som måste koncentrera mig på annat, fan. En vecka i alla fall. Tror jag måste ta saken i egna händer, snarast. Så inte hela sommaren går, och vi fortfarande står där som två fån. Det är vinna eller förlora som gäller. Jag kan inte gå och vänta hela livet, har väntat länge nog nu. Känslan i bröstet expanderar när jag tänker på det, känslan jag får av bara 'ordet'. Men ja, det kan nog vara dags då. Inte planera för mycket, vad jag än får för svar kommer jag fortsätta stå för det. Snart är det sommar och jag vill bara ligga på din arm i solen. All my friends are angry, they think I'm crazy cause' I don't let you know about the feelings that I have for you. Something tells me that you feel the same way too. It's only a matter of time.

Asså döda mig, KILL ME! Jag vill seriöst typ bara gråta, fortsätter gömma mig mina händer. Excluded, as usual. Men nu har ångesten ett annat offer, och det är inte alls samma händelse som får mig att vilja sjunka genom golvet längre. Det är ju såklart relaterat till det, men det i sig känns inte alls lika hemskt längre. Det känns nästan bra, förutom att DET HÄR aldrig hade hänt om jag inte gjort det. Men man ska aldrig säga aldrig. Gjort är gjort och kommer aldrig mer igen, men fyy faaan om det är så. Nu kommer fan tårarna. Frågan är om jag någonsin kommer få reda på sanningen, vill jag ens det? Så mycket tid, så mycket allt. Och det är ju verkligen inte vad som helst, vem som helst. Just nu känns det som om jag aldrig skulle bli hel igen, 1.5 år. Fy fan, en liten detalj och hela havet sätts i storm. Det intressantaste är fortfarande, kommer jag någonsin få veta, vill jag veta? Kommer jag för alltid leva i ovisshet med detta? Just nu vill jag inte veta något, ta mig här ifrån bara. Ge mig bara en jävla massa pengar, så flyr jag allt. Det känns egentligen inte heller rätt, men just nu känns det som ett alternativ. Eller döda mig.

Släpp det. Cred att jag ens gick upp. Resten glömmer vi. Men nu är det fan upp till bevis. Och nästa gång ska jag fan äga, nu vet jag hur det känns att stå där i alla fall.

My bullets fly full speed, igen. På riktigt den här gången? Har jag halva inne nu, jag tror det? Upp till bevis. Det enda jag saknar är intensiteten, å andra sidan hade jag väl inte fixat det då. Men när jag väl gjort det, kommer den tillbaka igen.

BYE BYE facebook, qx och msn! På obestämd tid... Kanske aningen drastiskt, men kännde att the time has come...

Hej dans, fotboll, yoga, kärlek, vänner, plugg, måla, skapa, art for peace, solen, styrka, inre lugn... Mitt liv!

Jag måste erkænna att det hær kænns lite lustigt ændå trots allt, men bra. Fast egentligen, hur fan lyckas jag tappa bort mitt pass och bli kvar i Kenya. Alltså, sånt som bara hænder mig. Det kænns lite typiskt på något sætt. Jag tyckte ju att resan var lite kort och hade gærna passat på att uppleva lite mer nær jag ændå var på plats, och vad hænder? Jo, ødets ironi ordnar detta åt mig. Jag sæger då bara att det finns en mening med allt, æven fast det den hær gången dock kostade mig mitt pass med alla visum. Jag fick i alla fall ett rosa litet tillfælligt pass i utbyte. Dock obetydliga saker egentligen. Nu væntar en liten tripp till kusten och kritvita strænder efter ett "hårt" liv i Nairobis slumm Kibera innan det blir hem till det kind of efterlængtade livet hemma. Livet ær alltbra knasigt emellanåt.