terinne

Inte se .tillbaka. Inte .vända. sig om.

Ibland undrar jag om människor lever för att de vill, eller för att de måste. Tanken brukar slå mig på en full buss eller tunnelbana. Ingen skrattar, ingen pratar. Alla påväg någonstans, påväg mellan livets måsten. Stirrandes ut i luften med tom blick. Lever vi för att vi vill, eller för att vi måste?

Funderar på att införskaffa en mascara. Mer avancerad än så blir jag nog inte. Har ju redan ett rött läppstift.

Även fast jag ändå på något sätt ville göra det där innerst inne, så känns det här så sjukt mycket bättre nu ändå till slut. Att vara fri, känns bara så mycket bättre. Även fast jag längtade efter att börja göra något vettigt (som om det här inte är vettigt) på riktigt. Allt är vettigt så länge man är lycklig! Sen är jag ju bäst på att impulsivt komma på nya dumheter, så dom har jag skickat in nu, 2 dagar för sent dock. Nu känns den kommande tiden sådär ljus och briljerande igen, och full med möjligheter. Bara låta sig dras dit tyngdkraften drar en, så länge det inte är marken, bara att passa på. Passa på att vara fri så länge man kan. Dock planerar jag att aldrig ta det ifrån mig själv, det är bara de där 3 (2) åren av ödet som skrämmer mig. Men jag har sagt det förr, och det är dags att inse sitt öde. Fast egentligen skrämmer det mig inte längre, men så länge ska jag passa på. Passa på att utnyttja den där lilla strimlan av elastitet. För allt är ju faktiskt mer än vettigt, så länge man är (mer än) lycklig!

Lite spontant natthäng i köket såhär med mina roomies, snubbarna kan för fan kinesiska. Och så lite ägg med kaviar på det. Hade nästan bestämt mig när jag plötsligt hör, så du ska verkligen stanna här över vintern? Ska jag det? Fick också frågan vad min passion är. Jag har fan ingen passion? Jag gillar lite av allt, men passion? Damn. Gillade inte den frågan. Måste man ha en passion? För något väldigt specifikt alltså? Kanske det jag saknar. Men vet man verkligen det från början i så fall?

Jobba 8-12 fem dagar i veckan i utbyte mot boende? Fortsätta till steg 7? Plugga i Argentina? Plugga i Sverige? Bellas Artes? Ironiskt om jag inte går min egen utbildning? Skita i redovisningen imorgon? Åka ut till en yogafarm tills den 17e? Ta tag i disken? Inte röka den där ciggen? Ha en sista filosofisk stund på min 1800-tals balkong? Utrota fredagsmysreklamen på Spotify? Gå igenom alla 1900? Sluta sitta och stirra runt omkring mig i rummet med tom blick?

Livet är inte bara fyllt av frågor utan fyllt av möjligheter också. Nej jag är inte förvirrad, jag är bara lite bortkommen.

Jag är en problembloggare, kommer jag någonsin kunna skriva lyckliga böcker? Jag skriver bara när jag söker svar eller om det är någon specifikt jag vill komma ihåg, oftast ändå i teraperande syfte. Som psykoterapeutbarnet jag är. Jag glömmer till och med bort att jag har en blogg när allt går som på räls, och min inspiration, den får jag så fort det håller på att spåra ut lite eller när jag inte vet vilket spår jag ska välja. Men å andra sidan, tar man sig en titt på historien har de flesta stora verk fötts ut ur ren smärta. Människan är problemsökare, det är så vi känner att vi lever. Det känns lite som om att det har blivit min uppgift att förmedla det budskapet, om det så är över en öl på en sunkig gaybar som jag får ur mig "om allt alltid var perfekt, skulle vi inte ens märka att det var perfekt" så får jag oftast svaret "jag har aldrig riktigt tänkt på det sättet förut". En ren och skär "aha-känsla", you're welcome.

Ibland undrar man ändå vad det är man håller på med. Hur man kan känna sig så obekväm i vissa situationer, även fast man inte gjorde det ens dagen innan. Hur det segunden man träder in genom sammetstygerna, bara tränger sig på. Och har man otur, redan uppe på gatan. Inget problem för det mesta, men ibland känner jag mig bara så dum. Jag fortsätter oftast försöka ändå, lådsas som ingenting. Men jag faaattar inte vad det är som händer, om det bara är en föreställning i mitt eget huvud? Jag vet att jag är känslig, och gärna flyr. Lättast så, men igår satt jag ändå kvar, analyserandes över situationen. Vilket ändå ledde till att jag fortsatte försöka, ignorerade det och fortsatte mitt race, ett huvud längre än de flesta. Att jag känner mig så sjukt lång förstärkte fan känslan. Varför känner man så när alla runt omkring är så mycket kortare? Borde man inte känna sig on top of the world? Sydamerika kanske inte är min kontinent ändå trots allt. (Jo, argentinsk spanska är så jävla sexig.) Sen slutar det med att man flyr i alla fall och vaknar upp 20 minuter senare av ett frågande och kärleksfullt sms. Dagen efter undrar man vad man håller på med igen. Vad det är som spökar och vad man ska göra åt det. Kanske dags att inse att man är väldigt e*********** ?

Jag lagar seriöst mat till mig själv klockan halv 2 på natten? Var, när, hur gick det snett? Nu ska jag fortsätta kurera mig från den numer närmst obefintliga förkylningen och imorgon måste jag bestämma mig, fatta ett av mina livs beslut. Eller nja, så viktigt är det väl inte. Men jo, typ imorn iaf. Mjao?

Nä, vette fan alltså. Vet inte om jag ger upp lägenheten i alla fall, kanske reser två veckor, köper en fläkt, flyttar in i keramikverkstan? Ibland vill jag bara att tiden ska gå så fruktansvärt långsamt, och ibland snabbt. Som om det man väntar på inte är nu, men det är det ju, det är alltid nu. Är inne i någon sorts transformerande period, insikten liksom går på högvarv för att hitta sig själv. Detta som kallas 20års kris kanske? Skulle dock inte kalla det kris, mer en jävligt nödvändig process. Vissa saker jag kommit till insikt med kanske är mindre kul, men samtidigt är det skönt att veta att så är det liksom. Och även fast jag vet att det händer så mycket, utanför och i mig, varje dag, känns det lite som en blockering ibland. Men jag tror inte det är ett hinder. Jag vill bara vara här, stanna, se mig omkring, andas in luften och atmosfären. Se vad mer den har att säga mig, den dragkraften som köpte min biljett hit. Jag kanske är konstig, men jag vill inte resa. "Var har du varit?" Buenos Aires. "Var ska du?" Buenos Aires. Jag passar minst sagt inte in i backpackerkretsar, är och andra sidan inte de jag är här för heller. "Men de är ju de som är de intressanta." Jo man tackar, men nej tack.

Det är NÄSTAN lite kallt på min balkong, passa på och njuuut! Har man det inte för kallt, har man det för varmt! Vet ni vad jag tror livet går ut på? Att lära sig att uppskatta det. Och när man väl gjort det, ja då dör man. ;-) Godnatt

Bryta upp allting och komma tillbaka till lite återstående tid eller fortsätta bygga och svettas ihjäl? Varför finns det så lite tid? Varför är jag så påverkad av detta hetssamhälle som bara skriker GÖR ALLTING NU PÅ EN GÅNG SÅ FORT SOM MÖJLIGT. Hallå livet är långt och jag har fortfarande nästan hela skiten kvar?

FAN VAD SVÅRT DET SKA VARA DÅ? Jag vill inte det ena och inte det andra. En del av mig vill inte, en del av mig vill. Känner mig som en bortskämd liten unge som ser problem i alla möjliga alternativ, och inget duger. Hah, jag orkar inte planera, jag orkar inte tänka, jag orkar bara vara. Och jag vill sticka, men ändå inte. Jag vill ha kvar min lägenhet, men ändå inte. Och imorgon måste jag ge mer eller mindre ett besked. Och stannar jag måste jag göra det vettiga, annars kan jag göra det sen. Och januari är bättre än mars i vissa, eller ganska många frågor. Ändå vill en del av mig inte, medan den andra inte vet alls. Och igår ville jag något helt annat än idag, och nu är jag någonstans mitt emellan. Äh, jag har ändå veckan ut på mig. När det kommer till kritan är det bara en fråga om pengar, dessa små detaljer, och det är egentligen det sista jag tänker låta begränsa mig. Äh, imorn gömmer jag mig och tänker, sen på tisdag får jag möta verkligheten. Mitt problem är att jag inte orkar anstränga mig. Trodde jag hade det mesta klart för mig här i livet, men nej långt ifrån. Inga problem med det i och för sig, hur kul vore det om man visste allt från början? Vägen är ju faktiskt en del av vägen också, so to say. Och nu snackar jag inte bara om januari, utan om allt, allt. Vad fan gör man? Haha...

Just nu har jag INGEN som helst aning om vad, eller hur! jag gör nästa vecka ens. Jag lever i ett ständigt moln av att göra planer! Men nu lever jag verkligen upp till mitt namn, my plan no plan, mer än någonsin i alla fall! Det var ju min plan, och har man inte allt helt klart för sig kan det ju bli aningens komplicerat emellanåt. Å andra sidan finns det ju en charm i det också. Även det är en konst man måste lära sig! Jag kanske har gått igenom liknande erfarenheter förut, men det har aldig erbjudits ens i närheten så mycket valmöjligheter som nu. Allt har alltid varit mer eller mindre planerat, och det största besluten jag behövdt ta var egentligen bara att åka! Situationen nu är verkligen grymt annorlunda, men måste ändå säga att det går framåt. Så länge jag är vid gott mod är jag nöjd! Livet är så fullt av möjligheter, konsten är bara att välja rätt och hitta dem innan det är för sent...

Nej, den här världen är för sjuk. Nu går jag och lägger mig. Hej hopp! Jag har faktiskt väldigt svårt för den, väldigt. Det är min svaghet. Jag vet inte om jag kan leva i en sån här värld. Jag blir väl dock så illa tvungen, så bara att hitta ett sätt. Finns inte direkt någon annan utväg, jag tänker inte avsluta det hela direkt. Det är jag alldeles för nyfiken för, men jag har som sagt VÄLDIGT svårt för allt det här, världen alltså. Visst jag kan skita i allt annat och köra mitt race, men har väldigt svårt att finna mening med det när majoriteten inte ens har den möjligheten. Jag är helt enkelt inte tillräckligt egoistisk. Och ju mer jag tänker på det, desto mer absurt blir det. Jag får sluta tänka helt enkelt, det är helt enkelt det som är lösningen.

Okej, det är inte så farligt som det låter men just idag, eller snarare ikväll, har jag bara lite ja, extra väldigt svårt för allting. ;-)

Kan någon berätta för mig varför man flyr kylan, men sen när första advent kommer blir man lite nostalgisk och skulle tycka det var mysigt med kyla och mörker, så länge man får vara inne bland levande ljus, pepparkakor och glögg. Varför tycker man det nu? Det var exakt samma sak i Brasilien också, i alla fall på självaste julafton. Varför kan man aldrig vara nöjd? Inte att jag inte är nöjd med att vara här, men varför i h-vete smygtrånar jag nu efter det jag flydde från?

Jag har fan aldrig varit såhär reflekterandes över livet förut. Vet inte om det är bra eller dåligt. Eller jo, det är bra. Allt som händer är bra. Ingen återvändo. Just nu kan jag inte säga annat än att jag trivs så sjukt jävla bra i just denna situation. <3 Kaixo Hostel Central. Men på lördag flyttar jag, kanske en aningens ensamt. Men efter allt jag tittat på, sökt efter, så kan jag bara inte tacka nej.

Fan, ibland önskar jag fortfarande att jag var din, och inte du hennes. Hade bara velat vara en del av allt det där. Eller hade jag? Nä, egentligen inte fan.

Har varit utan internet hela helgen, saknade det inte en sekund! Jo okej, några sekunder då det var mer eller mindre livsviktigt, men kolla, jag överlevde ju utan! ;D Dessvärre behöver jag det fortfarande i detta eviga lägenhetsletande, vilket jag börjar bli liiiiiite trött på. Letar inte alls lika intensivt som i början, och inget av det jag hittills kollat på har vart aktuellt. Men jag litar på att jag kommer hitta rätt, nån stans där ute väntar ett rum på mig. Innan novembers slut, snälla? Går visserligen ingen större nöd på mig här, meeeeeeen, bo på hostel, i min resväska, ha 4 privata housewives, prata mestadels engelska och portugisiska... är ju inte riktigt vad jag är ute efter! Men än så länge funkar de fin fiiiint ;-) Jag menar, 4 privata housewives tackar man väl inte nej till? Medan ödet fixar the rest åt mig...

Om bara swedbank kunde funka oxå? Just nu innehar jag ca 3 pesos (6 kr) skulle jag tro (får ta och räkna sen). Jag som ska på queertango och allt ikväll.

I made it! Men ska fan aldrig göra det igen. Först kände jag mig ganska säker, folk på prommenad med sina hundar, påväg lite var stans. Men sen var vägen inte rolig, längs ut med dunkla gator fyllda av murväggar som omringar de rikas oaser. Det är verkligen i de rika områdena som jag känner mig som otryggast. Även fast det ska vara "tryggt" på gatorna här t.o.m. kl 22 iaf kunde inte mitt hjärta låta bli att åka upp i halsgropen och dunka sönder mig. Tre killar som halvspringer på gatan, några som letar i soporna. En kvinna klickar förbi med bestämda och snabba steg i sina klackar och lackhandväska. Vi tar sällskap en bit, sen tillbaka in i ljuset, öppna affärer och restauranger. Ner i tunnelbanan, en liten pojke sjunger för sitt liv och söker sig genom vagnen. Det klirrar ordentligt i hans hand, minst var tredje eller var fjärde person stoppar ner ett litet mynt i hans hand. På en station sitter minst 6 barn på en bänk, bredvid en kvinna som bär på ytterligare ett. Tillbaka i "city", går de knappa fyra, fem kvarteren och ringer på hostelets dörrklocka.  Visserligen är det väl också ett ganska rikt område i jämförelse, men ändå mer genuint på något sätt och ingen plats för inmurade "flyktplatser". Här trängs de gamla ståtliga husen med de låga fyrkantiga, små butiker, dunka "supermercados" och tidningsstånd. Här känner jag mig så mycket tryggare.