Och som alltid söker man svar
Jahapp, fattar inte varför det alltid ska bli såhär. Eller alltid och alltid, men på ett ungefär. Kommer ingen vart, fattar inte vad som händer på vägen. Det gör verkligen ont, eller som en obehaglig klump mellan lungorna som man inte vet hur man ska bli av med, som massa energi som bara behöver göras av med. Vet inte alls hur jag ska göra nu faktiskt. Visst kan man bara skita i allt, som jag alltid verkar få göra till slut, men är samtidigt så jävla trött på det. Hur jävla länge ska man behöva vänta, få upp hoppet för att det sedan ska slitas ur händerna på en. Var man för seg, för otydlig, för dum i huvudet, vad är det för jävla fel. Jag förstår faktiskt inte varför det alltid ska vara såhär och vägrar tro på att det alltid kommer vara likadant, även fast det någon stans inne i mig finns en röst som säger att det inte är någon idé. Fast samtidigt vill jag inte ha den rösten, kanske inte har den. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte just nu, vill inte ge upp, vill inte tro något. Åååååh, varför, varför, varför. Hade väl förutspått att det skulle komma, inte förvånad men ändå ledsen. Egentligen är det inte alls som förut, utan mest för att jag inte har något bättre för mig, typ. Men ändå så besviken, vill ändå inte ge upp. Men kanske är det man ska göra, hur mycket ska man behöva kriga? Inte för att jag krigar speciellt mycket, inte på alla plan. Kanske är just det som är grejen, jag krigar för lite. Vill dock inte göra bort mig, ta onödiga risker. Äh nu är jag mest bara trött, på det här, i huvudet. Får väl sova på saken, inte gråta mig till sömns, men med den där klumpen i bröstet. Kommer den försvinna med lösningen, finns det någon lösning? Snälla ge mig ett svar, någon. Jag själv till exempel.
