terinne

Sakta men säkert smyger den sig på, livslusten alltså. Även fast det för tillfället känns som om jag befinner mig i något sorts tomrum, inte samma likgiltiga känsla som innan, men tomt. Det ekar. Ändå litar jag på att allt är och blir som det ska igen, emellanåt kan ju hjärnan behöva stoppas med lite bomull istället för all kompakt information som får den att gå på högvarv och utmatta sig själv. Kanske är det som är grejen, vi kan kalla det bomullseffekten. Fast samtidigt är det lite skrämmande, känner inte igen mig själv. Å andra sidan vem gör det? Egentligen är det inget som saknas i mitt liv, samtidigt känns det som om jag är en del kort. Är det du? Det kan det väl inte vara? Jag har ju insett läget och accepterar det, väntar mer än gärna på något gott alldeles för länge istället för att inte vänta alls. Fast det är ju tur att man har dubbla tuners. Kan både kolla och spela in på flera kanaler samtidigt, har jag lyckats inbilla mig själv i alla fall. Samtidigt förstår jag inte varför jag "aldrig" kan vara nöjd. Nu har jag ändå fått något som jag velat ha, som är ganska mysigt, som bortsett från vissa detaljer och tidaspekter gick ovanligt smooth, som lyckades fucka mitt mind en bra bit på vägen, som man egentligen inte kan klaga på. Ändå är jag som jag är? Kan inte säga att något är spikat ännu, jag låter det fortfarande ta mig dit det vill, och jag vill. Samtidigt, alldeles nyss, högg det nästan sådär i hjärtat vid blotta tanken, minnet av dig. Jag tror ju som sagt att jag har dubbla tuners, men inte så säker på det om inte motsatsen bevisas snart. Nej nu ska jag sluta svamla, imorgon är en ny dag och sen får vi se vart jag hamnar. Inga förhastade slutsatser nu i alla fall, inget att ångra. Ändå är det så lätt att inte uppskatta det man har, även fast man krampar sig fast när man tror att det är påväg bort. Hjälp mig att hitta rätt, förhoppningsvis är jag en bra bit på vägen. Men vette fan alltså..