terinne

Hur kan jag känna såhär? Vad fan är det för jävla fel, jag förstår inte. Stänger jag av? Ligger det där och gnager och äter upp allt mitt seratonin? Hur fan gör jag för att åtgärda det i så fall? Hur fan slutar man stänga av och våga, tillåta sig själv att känna? Jag har seriöst ingenting att klaga på, förutom den här jävla känslan. Kommer jag leva mitt liv i mellankoli eller? Ibland känns det ju bara hopplöst eftersom jag har typ allt jag kan önska mig, nästan, men ingenting duger. Visst kännde jag annorlunda senast igår, då svävade jag t.o.m. uppe på de där rosa molnen ett tag. Även fast jag vet att jag skulle kunnat uppskatta det så mycket mer. Min seratoninhalt är det med största säkerhet något fel på. Bara jag inte sabbar det här också, det är för bra för att vara sant, helt sjukt bra faktiskt och sant. Ändå kan jag inte känna det idag, fast jag borde vaknat upp och svävat på moln. Det är så folk gör? Sånt om folk mår bra av? Men nej inte jag, inte ens det kan jag uppskatta. Aah, jag blir så trött på mig själv, det här. Och trots att jag vill ha hopp, känns det hopplöst. Men det är väl klart att det inte kan vara det, allt löser sig ju. På ett eller annat vis. Men vad är det för jävla spärr? Var kommer den ifrån? Är det fortfarande det där som spökar, kan det verkligen påverka så mycket? I så fall kommer jag aldrig förlåta dig, det kommer jag väl iof inte ändå. Eller är det något helt annat, och vad fan är det då? Snart är det mitten i augusti i alla fall, och jag måste nog fortsätta. Jag har så sjukt mycket att se fram emot nu i mitt liv. Ta bara denna veckan som exempel, har underbara saker inplanerade varje minut. Och redan haft en bra vecka, för att inte tala om förra helgen.

Var fan e mitt seratonin?