terinne

Jag sörjer alla förluster, allt som gått förlorat. Idag är en sån där dag då det verkligen smärtar i bröstet av allt tomrum, av allt som en gång vart där, som kunde vart där. Men av otaliga anledningar är det som det är, och det smärtar något extremt samtidigt som jag vet att det finns inget som kan göras ogjort. Inte ett enda litet andetag som jag vill dra tillbaka in, för att kväva mig själv. Ja, det smärtar, något oerhört och just nu är det nog mer än vanligt. Extra känslig period, och inte nog med det så går vi mot mörkare tider och jag kan inte bestämma mig för åt vilket -ljusets håll- jag ska gå. Jag vet att jag kan göra vad som helst. Men just nu känns det bara så tomt, så ödsligt och så förbannat miserabelt att jag inte vet vart jag ska börja. Varför? Ska det vara så jäkla svårt? Är världen verkligen så grym. Nej, jag vill inte tro det. Det känns så fruktansvärt långt bort.