Hjälplöshet och i inget annat syfte än ren egoism
Fick precis känslan, aningens överrumplad, av hur hjälplös man verkligen är. En liten ärta i universum. Sitter och kollar upp olika volontärprogram och möjligheter här i Buenos Aires. Jag läser om jobb på childrens center, barnhem och skolor och mitt i mitt brinnande engagemang dyker känslan av hjälplöshet upp. Vad kan lilla jag göra? Hur kan jag och alla dessa organisationer verkligen göra en betydande skillnad i alla dessa människors liv? Vad har vi egentligen att ge dem mer än en gnutta kärlek och värme för stunden? Det här är min hjälplösa sida som talar, den där lilla ärtan i universum. Samtidigt vet jag att man kan inte göra mer än att dra sitt strå till stacken, och det är mer än vad många kan, gör eller vill. Det finns självklart en sorts hjälplöshet i det också, och vägen känns så fruktansvärt förbannat lång ibland.
Men i den här känslan av hjälplöshet växer ändå en slags styrka. Jag ska göra skillnad, jag vet att jag kan göra skilnad, jag vet att jag ska. Det finns så mycket potensial där ute, så många människor som tillsammans skulle kunna göra så mycket. Informationen måste ut dit, den måste ut till alla människor som faktiskt kan vara med och göra skillnad. För vägen är fruktansvärt förbannat lång, och just därför behövs alla strån i stacken.
Sen kommer den där hjälplösa sidan fram igen och frågar sig själv varför ska du bry dig om det här? Vad gör det dig om miljontals människor far illa världen över? Varför lever du inte bara ditt liv och kör ditt race? Varför ska man bry sig i över huvud taget?
Jag måste ändå säga att det är inte mycket mer än i egoistiskt syfte när allt kommer till kritan. Vad ska jag, mina barn och barnbarn med våra liv till i en värld fylld av krig, våld och olycka? Vad ska vi med ett liv till när det inte ens finns en planet att leva det på? Vi måste läka den här planeten nu, och enda sättet att göra det på är att ta hand om dess invånare och resurser. För hur kul är egentligen livet med en totalt förstörd natur, obedträdbara platser pågrund av krig, brottslighet till följd av stora ekonomiska klyftor och en ständig rädsla för att alltid kunna bli utsatt för något av det?
I slutet kan vi ändå inte gömma oss på Sveriges trygga gator för evigt i vilket fall som helst. Vi är redan alldeles för beroende av världen, globaliseringen är ett faktum. Därför måste vi ta hand om varandra, NU. I inget annat syfte än ren egoism som tillsammans kan kallas solidaritet. Hittills har jag inte helt och hållet insett det, men det finns ingen annan utväg.
Men i den här känslan av hjälplöshet växer ändå en slags styrka. Jag ska göra skillnad, jag vet att jag kan göra skilnad, jag vet att jag ska. Det finns så mycket potensial där ute, så många människor som tillsammans skulle kunna göra så mycket. Informationen måste ut dit, den måste ut till alla människor som faktiskt kan vara med och göra skillnad. För vägen är fruktansvärt förbannat lång, och just därför behövs alla strån i stacken.
Sen kommer den där hjälplösa sidan fram igen och frågar sig själv varför ska du bry dig om det här? Vad gör det dig om miljontals människor far illa världen över? Varför lever du inte bara ditt liv och kör ditt race? Varför ska man bry sig i över huvud taget?
Jag måste ändå säga att det är inte mycket mer än i egoistiskt syfte när allt kommer till kritan. Vad ska jag, mina barn och barnbarn med våra liv till i en värld fylld av krig, våld och olycka? Vad ska vi med ett liv till när det inte ens finns en planet att leva det på? Vi måste läka den här planeten nu, och enda sättet att göra det på är att ta hand om dess invånare och resurser. För hur kul är egentligen livet med en totalt förstörd natur, obedträdbara platser pågrund av krig, brottslighet till följd av stora ekonomiska klyftor och en ständig rädsla för att alltid kunna bli utsatt för något av det?
I slutet kan vi ändå inte gömma oss på Sveriges trygga gator för evigt i vilket fall som helst. Vi är redan alldeles för beroende av världen, globaliseringen är ett faktum. Därför måste vi ta hand om varandra, NU. I inget annat syfte än ren egoism som tillsammans kan kallas solidaritet. Hittills har jag inte helt och hållet insett det, men det finns ingen annan utväg.
Kommentarer
Trackback
