terinne

And here I am now in the middle of Swedens spring. The sky is blue, the sun is shining and the air is chilly. The entire Swedish population is either out for a walk, hanging out in a park or having a coffee in an open-air café. And here I sit, indoors. Sick and studying. Someone infected me with love. (?) Might have been the flight attendant. (?) I must say it feels unusually good in the view of the situation, you simply take it for granted when you have it all year round. For granted in a appreciative way. The sun is there and I'll go for it when the bugs let me.

Photo: Walkisse Claros

Ödet? Dolda kameran? Ödet är en dold kamera.

Att få dig att.. Kommer alltid vara ett mål.

Everybody tells me to listen to my heart and/or my gut feeling (?). But it tells me different things every day and every night! I guess I should listen to my feet instead, they are cold. This time I meant literally though, might not be such a good idea... What should I listen to then? My bank account? The sky? The destiny? My head? Whatever tells me something sane, this is insane.

Everybody tells me to listen to my heart and/or my gut feeling (?). But it tells me different things every day and every night! I guess I should listen to my feet instead, they are cold. This time I meant literally though, might not be such a good idea... So what should I listen to then? My bank account? The sky? God? Destiny? My head? Whatever that tells me something sane, this is insane.

Vad om jag faktiskt inte tar den där biljetten hem? Idag är en sån där dag då det gör ont i mig bara vid blotta tanken på att åka hem. Sverige skrämmer mig, svenskar skrämmer mig? Alla jag pratar med vill där ifrån? Varför ska jag hem till något alla vill åka ifrån? Okej, alla vill alltid åka ifrån det stället de är på verkar det som (går att diskutera), så ska väl bara vara glad över att jag faktiskt gjort det. Men nä, idag är jag inte så jävla säker på att jag sätter mig på det där planet. Men en sak är säker i alla fall och det är att jag är jävligt trött på att leva i ett moln av plangörande. Beslut får mig att må illa. Ändå våldgästar de mig hela tiden. För nej, jag kan inte bestämma mig. Men det enda som ekar i mig just nu är jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Imorgon kanske något annat ekar. Ska försöka lyssna den här veckan. Men nä, jag vill fan inte. Jag känner mig klar men ändå inte.

Photo: Miriam (fisen) Jødal

Life's dangerous
That's why it feels so fucking good when it hurts
Life's terrifying
That's why it feels so damn good when it scares you
Life's a risk
That's why it jeopardizes you with pleasure
Life's a rip-off
That's why you enjoy when it steals you
Life's a killer
That's why it feels so fucking good when it shoots you
Life's a rapist
That's why it feels so damn good when it penetrates you
It might be confusing
But it's just freedom
And that's not the same thing
Life is life
That's why it's so fucking damn good

Jag behöver seriös hjälp med att sluta tänka på If These Walls Could Talk. Inte nummer 2, flatfilmen. Utan nummer 1, abortfilmen. Jag har seriöst aldrig reagerat så starkt på en film. Jag kniper med benen, vrider och vänder på mig, mår nästan illa. Får inte bort scenen ur huvudet, hans iskalla obrysamhet, smärtan, köket fullt med blod, den hängande telefonen dit adressen aldrig når, den fruktansvärt svåra situationen. Jag kan ta det mesta, har aldrig vart känslig för blod eller operationer på film. Förutom när jag såg ett fullbordat kejsarsnitt på biologilektionen i Brasilien och nu det här. Seriöst, ge mig terapi, bilden försvinner inte ur mitt huvud. Känslan från min kropp, att jag nästan tror att jag kommer få ett missfal på ett oexisterande barn eller bli steril snart. Det där skrapandet, totala okunnigheten. Jävla film. Visst den belyser ett viktigt ämne, det är nog därför jag mår så dåligt också. Även om det var 50-tal då, sitter sjukt många kivnnor världen över i liknande situationer. Nä, jag kan inte ta det. Det gör ont i mig. Sen när blev jag så känslig? (Skrev detta i bearbetande syfte, vet inte om det har hjälpt).

Nu är jag nära informationen. Hoppas jag? Sen fan gäller det... Hinner nog sova på saken? Fast det skulle kännas så hemskt att bara springa på tisdag, men lite triggande också. En fråga om tid och pengar, egentligen inte. En fråga om mitt liv, bara det jag bryr mig om egentligen. Dock är jag ju expert på att leka med elden, så det vill jag såklart fortsätta med. Kanske åka tillbaka till Chile. Nej verkligen inte, men jag vill. Det man inte kan, det vill man. Är det så? Upp till bevis om... inte många minuter? Och jag vet nog vad jag skulle göra, bara det ena inte går. Men går det har jag nog bestämt mig för att genomföra det. Samtidigt kommer tankarna då igen. Understimulering. Är jag dum i huvudet som lämnar det här livet? Samtidigt blir det kallare och mörkare och dags att byta halva av jordklotet. Pricken över i-et är ju att jag helt i ödets händer kom över en jobbansökning idag också. Och igår fick jag något jag trånat över i 5 månader (nej nu överdrev jag). Och yogafarmen väntar på mig. Som så mycket annat. Kan vi inte göra två av mig?

Charmen, en av de många, med att vara här är att man kan prata med sin mammi när man kommer hem kl 6 på morgonen. Det kan man vanligtvis inte i Svea.

[6:20:20 AM ART] Annelie Nilsson: haha
[6:21:22 AM ART] Bella: hahaha
[6:21:25 AM ART] Bella:  på dig själv du
[6:21:51 AM ART] Annelie Nilsson: nu jobbar jag vidare ha det så gott i sängen
[6:22:00 AM ART] Bella: tråkmåns
[6:22:33 AM ART] Annelie Nilsson: mycket jobb bara och nu när min revisor är försvunnen får jag göra hela jobbet själv ju
[6:22:44 AM ART] Bella: ojdå
[6:22:49 AM ART] Bella: hitta en annan revisor?
[6:22:51 AM ART] Bella: vaddå försvunnen
[6:23:23 AM ART] Annelie Nilsson: jag menar tom som vanligt (ex-pojkvän)
[6:24:23 AM ART] Bella: aha trodde du menade den cp skadade (revisor)
[6:24:24 AM ART] Bella: hahaha
[6:24:32 AM ART] Annelie Nilsson: nej hon finns kvar
[6:24:35 AM ART] Bella: det är dom båda två kanske iof
[6:24:43 AM ART] Annelie Nilsson: haha (tror det det var jag som lärde henne att använda haha på internet)
[6:24:47 AM ART] Bella: ;-)
[6:25:00 AM ART] Annelie Nilsson: jag kanske oxå är det
[6:25:13 AM ART] Bella: nej du har bara lite adhd
[6:25:19 AM ART] Bella: och är bipolör
[6:25:21 AM ART] Annelie Nilsson: aha
[6:25:27 AM ART] Bella: bipolär*
[6:25:37 AM ART] Annelie Nilsson: bi
[6:25:43 AM ART] Bella: ja?
[6:25:57 AM ART] Annelie Nilsson: polerad
[6:26:05 AM ART] Bella: är du polerad?
[6:26:14 AM ART] Annelie Nilsson: slut i rutan sov nu
[6:26:18 AM ART] Bella: HAHHA
[6:26:19 AM ART] Bella: rutan
[6:26:23 AM ART] Bella: du är en ruta ;-)
[6:26:25 AM ART] Bella: ruta tuta
[6:26:27 AM ART] Bella: natti natti
[6:26:33 AM ART] Bella: älskar dig din knäppis

Sen svarade hon inte mer. Antar att min kärlek inte är ömsesidig.

Vet inte riktigt vad jag tycker om att komma hem till inget vardagsrum och mina två balkonger... Kanske ska gå och socialisera mig lite ändå.. Först äta lite kanske.

Ibland undrar jag vad fan ödet vill mig? Om man tar mitt senaste dygn t.ex. Jag missar bussen igår kväll på grund av felaktig information om tidsomställning och/eller trevligt sällskap. Alla hostel i hela Santiago är tydligen fullbokade?? så jag skjuter problemet till småtimmarna vilket resulterar i att jag får sova i baksätet på en liten typ bubbla klockan 7 på morgonen efter en förvisso trevlig natt. Halv 2 vaknar jag svettig och stel i den lilla bilen, utan tillgång till toalett och fläkt (öppnar bildörren) får jag tålmodigt vänta på min bil(flyg)värdinna som skulle komma tillbaka från doktorn vid 11, men kommer vid 2. Sen spenderar jag förvisso även en trevlig eftermiddag men missar bussen IGEN eftersom jag går efter dator (och stereo) klockan som går en timme innan, inser jag 30 minuter innan avgång, på andra sidan stan. Utan sovplats igen blir jag tillslut erbjuden soffan igen hos Lovi som jag lämnat dagen innan för att återvända till Argentina. Situationen är dock stressad så jag hinner inte få all tillräcklig information. Blir i alla fall skjutsad till tunnelbanan men när jag ska ta ur mina väskor ur bagageluckan ramlar alla mina mynt ut ur bröstfickan (bokstavligt alla pengar jag har kvar) så jag får snällt be om ett litet bidrag för att kunna åka tunnelbana. Väl på tunnelbanan inser jag att jag har glömt mitt pass och mina kreditkort i baksätet på bilen, vars ägare ska till New York tidigt imorgon bitti. Tunnelbanan är näst intill packad och jag lider med mina tunga väskor de 6 stationerna och kämpar mig upp till telefonautomaterna. Samtal och mynt 1 svarar Lovi men jag fattar inte telefonautomaten så hon hör mig inte. Samtal 2 svarar roomien, men pengarna tar slut innan L hinner komma till telefonen. Samtal 3och mitt sista mynt ringer jag FEL. Får gå och växla mina sista tior till en 100 och ringer 2 gånger till. Upptaget. Tappar tålamodet och ringer för andra gången på ett dygn med min svenska mobil, 18 kr minuten. Så nu är jag äntligen här, med 100 chilenska pesos kvar (1.30 kr) och kan ju knappast ta bussen imorgon klockan 7 som planerat. Varför kommer jag inte här ifrån? Vad fan vill ödet mig?

Beslutsångest är en trevlig känsla, varför drabbas jag inte av den oftare? Sitter och har världens mysigaste utsikt i alla fall över and(inte alp) toppar dit solen fortfarande når. Och jag ser snö!, fast på ett bra avtånd. Det må vara ut genom fönstret men här där jag sitter är det då minst 25 grader i alla fall. Inte ofta man har den utsikten mitt i en storstad. Sitter och väntar på ett mail, så jag kanske ska slippa ta beslut. Det vore något.