terinne

Varfor kan jag inte bara vara lika lattroad som alla andra?

För en sekund fick jag för mig att jag var nära Switzerland?

Nu återstår bara att bestämma vilken sorts spanska jag ska lära mig. Om jag ska fortsätta som jag lärt mig hittills, eller om jag ska anamma den argentinska spanskan. Vos med YTTERLIGARE en verbform istället för tú eller inte. Jag som tyckte det var tillräckligt många verbformer redan som det är, brasiliansk portugisiska har faktiskt inte lika många som spanskan eftersom det är samma för du/han/hon/det och även ni/de/dem. Även en hel del andra uttal med sh-ljud istället för j-ljud på dubbel-l och säkert massa som jag inte har ett hum om ännu. Språkfacist som jag är, får vi se hur det blir.

En sak är klar i alla fall och det är att jag måste sluta prata spanska med portugisisk brytning (okej bättre än svensk brytning iof) och jag måste i över huvud taget sluta prata så mycket portugisiska som jag gör! Okej, det är inte lätt när hostelet är fyllt av brassar som även blivit mina första vänner... Men lite smickrande är det ju faktiskt att jag inte alls glömt så mycket portugisiska som jag trott. Det flyter på fin fint här... ;-) Och okej jag har varit här i 4 dagar nu och på måndag börjar mina spanska klasser så no stress Bella.. Men snart kommer jag i alla fall växla problemfritt mellan svenska, engelska, portugisiska (som nu) och spanska! För här lär jag ju bli kvar tills jag hittar ett nice rum i en nice lägenhet. No stress där heller... Lite jobbigt blir det ju dock att bo i en resväska i längden.

Nu ska jag måla naglarna gröna (?) inför kvällens flathalloweenfest. Direkt in på marknaden! Check!

The problem with not risking a No, is that you're not risking a Yes either...

Shit, just nu är det verkligen sådär att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Fysiskt, för stunden alltså. Inget som direkt lockar, inget som jag direkt orkar, inget som jag direkt vill. Länge sen, och det är på ett sätt lite charmigt. Jag vet nästan exakt vad som utlöste det och det bästa är ändå att aaaaaaaaaah bara det får mig såhär. Så ut i sista sthlmsnatten eller packa? Vet inte om jag förmår mig att lyfta på arslet, men här vill jag inte heller sitta. Ahhh, drömmer mig bort. Det är alltid liiite känsligt såhär precis innan en totalomvändning. Speciellt när jag fastnar i din fälla. But I will be back eller så möts vi.

Äh, kanske ska skriva mitt CV på spanska helt enkelt.

Det är fortfarande lite destruktivt på något sätt, blandat med nyfikenhet. Jag vet vad det kan göra med mig, ändå kan jag inte låta bli. Det blir förståss mindre med tiden. Och nu, nu hände faktiskt ingenting. Tror jag i alla fall. Klart man undrar lite kanske var man tagit vägen bland alla ord, å andra sidan fick jag aldrig plats mellan raderna. Inte då heller. Men eftersom att jag faktiskt inte vill, så är jag väl, inte glad kanske, men det är bra att viljan inte finns där heller. Som sagt, man undrar vart man tog vägen där borta. Fast jag vet ju vart det tagit vägen här hos mig. Det är tur att det inte smärtar eftersom jag, förmodligen, känner samma sak själv. Det är bara så det är helt enkelt. Ville bara säga hur skönt det var att det inte hände något, kanske inte är så destruktivt längre trots allt. Mest neutral nyfikenhet.

Jag sörjer alla förluster, allt som gått förlorat. Idag är en sån där dag då det verkligen smärtar i bröstet av allt tomrum, av allt som en gång vart där, som kunde vart där. Men av otaliga anledningar är det som det är, och det smärtar något extremt samtidigt som jag vet att det finns inget som kan göras ogjort. Inte ett enda litet andetag som jag vill dra tillbaka in, för att kväva mig själv. Ja, det smärtar, något oerhört och just nu är det nog mer än vanligt. Extra känslig period, och inte nog med det så går vi mot mörkare tider och jag kan inte bestämma mig för åt vilket -ljusets håll- jag ska gå. Jag vet att jag kan göra vad som helst. Men just nu känns det bara så tomt, så ödsligt och så förbannat miserabelt att jag inte vet vart jag ska börja. Varför? Ska det vara så jäkla svårt? Är världen verkligen så grym. Nej, jag vill inte tro det. Det känns så fruktansvärt långt bort.

Det är ett problem som jag har, jag vägrar tro på att det är människors sanna natur. Det kanske inte är ett problem egentligen, mer my thing, även fast det kan yttra sig ytterst problematiskt emellanåt. Om man bara kunde släppa och gå vidare, peka finger och vända på klacken. Men jag hatar att ge upp, jag är ingen quiter. Det kan inte vara den sanna naturen, jag vet att det inte är det. Jag vill förstå, allt för mycket. Och framför allt, jag vill ha förklaringar. Anledningar, fullständig logik. Annars ger jag mig inte.

Så varför kan folk bara inte förstå och förklara? Det är grundbyggstenen till all ömsesidig respekt två människor emellan. Kom igen folks?

Nej nu börjar jag bli rastlös! Kan delfinen höra av sig? Somnade, lite fördröjt bara, lugnt och stillsamt. Vaknade orolig 05.45 med en tom mobil. Oroligheten gick över, eller tillbaka till det där lugnet som nu har transformerat mig in i rastlöshet? Jag vill höra från henne, jag vill vara där, vara en del. Jag vill veta, reducera den här klumpen till ett litet lätt fladdrande. Men hallå, jag kan inte jaga nu. Jag kan faktiskt inte riktigt lista ut det, har fått för dubbla signaler. Allt känns så relativt. Hur jagar jag utan att kväva? Måste det göras så jävla svårt för mig, komplicerat. Exakt vad löser sig av de här ombytta rollerna, teatern kommer bara spelas upp, repeteras på nytt igen. Om det ens blir någon repetition. Kanske ett genrep. Jag känner i alla fall, och det är ju positivt. En känsla som jag helst vill fly lite ifrån dock. Den är obehaglig och härlig på samma gång. Jag vill kunna ta på det, överallt. Även fast det kändes så rätt för stunden, vågar jag knappt läsa igenom det nu igen. Var det för lite och för mycket på samma gång? Jag kände inte det då, men känner det lite nu. Kan ändå inte göra något annat än att tro på att det var meningen. Och vänta. Vänta, vänta, vänta. Nämnde jag att jag var rastlös?

Okej, dubbelcheck: Det var helt perfekt, alldeles lagom. Nappar det inte vette fan vad man kan sätta på kroken istället. Då blir jag så frustrerad och rastlös att jag måste göra något drastiskt! I'm not a quiter!

Jag har slutat vänta, ändå dubbelkollar jag var tionde minut. Förbarmar mig över hur det har blivit, hur det är. När det är, eller måste vara, jag som ligger till grunden för det, är precis likadan. Livet är inte så jävla självklart, ändå tar man det för givet ibland. Eller för det mesta. Precis som med den där värmen, nonchalerar när den kommer i överflöd. Ser liten och förtvivlad ut och står där och ropar - men jag då? - fast det kommer inget ljud, när den där strömmen av strålar sakta men säkert drar sig tillbaka, avtar. Ingenting som inte matas blir tillfredställt, än mindre det som spottas ut. Allt finns där, som sprudlande vibrationer i luften. Vibrationer som skulle kunna mätta en hel värld. Ändå spottas det ut, och ges inget tillbaks.

Har jag sagt hur trött jag är på det mänskliga beteendet? Verkligen inget vinnande koncept. Leker offer när det är man själv som är förrödaren. Vill bara ha mer när det enda man gjort är att ta emot. Gapa och känna doften och smaken på tungan, för att sedan drägla ut det på marken. Ännu värre än att spotta, låta det ligga där och handlöst och fegt, svagt sträcka ut armarna när man inser att det inte kommer kunna hoppa upp och tillbaka av sig självt.

Det skulle kunna vara feghet, nonchalans, högmod. Allt detta smälter som smör in under huvudrubriken, som med allt annat. Allt som förstör, försvagar, urholkar, bankar, klämmer, stryper. Allt är bara en stor jävla sorglig konsekvens till, rädsla. Har jag sagt hur mycket jag hatar rädsla?

Det är lite som om jag står utanför och betraktar mig själv på avstånd. Jag är fullt medveten om vad jag gör, ändå gör jag det. Jag vill inte, men jag vill. Jag vet att det förstör, jag vill förstöra? Jag triggar liksom medvetet fram något som jag egentligen vet är helt opassande. Jag tar saken i egna händer, vrider, vänder och klämmer, så ingen annan hinner göra det först. Jag testar, vill försäkra mig om något. Men till vilket pris? Ja, precis det priset jag betalar. Som med så mycket annat, inget vinnande koncept.  Det finns nog inget mer frustrerande än att vara totalt (eller nästan i alla fall) medveten och samtidigt inte ha den blekaste aning om vad man ska göra åt saken. Tisdag 16.00 får förbli mitt hopp.

Hur kan jag känna såhär? Vad fan är det för jävla fel, jag förstår inte. Stänger jag av? Ligger det där och gnager och äter upp allt mitt seratonin? Hur fan gör jag för att åtgärda det i så fall? Hur fan slutar man stänga av och våga, tillåta sig själv att känna? Jag har seriöst ingenting att klaga på, förutom den här jävla känslan. Kommer jag leva mitt liv i mellankoli eller? Ibland känns det ju bara hopplöst eftersom jag har typ allt jag kan önska mig, nästan, men ingenting duger. Visst kännde jag annorlunda senast igår, då svävade jag t.o.m. uppe på de där rosa molnen ett tag. Även fast jag vet att jag skulle kunnat uppskatta det så mycket mer. Min seratoninhalt är det med största säkerhet något fel på. Bara jag inte sabbar det här också, det är för bra för att vara sant, helt sjukt bra faktiskt och sant. Ändå kan jag inte känna det idag, fast jag borde vaknat upp och svävat på moln. Det är så folk gör? Sånt om folk mår bra av? Men nej inte jag, inte ens det kan jag uppskatta. Aah, jag blir så trött på mig själv, det här. Och trots att jag vill ha hopp, känns det hopplöst. Men det är väl klart att det inte kan vara det, allt löser sig ju. På ett eller annat vis. Men vad är det för jävla spärr? Var kommer den ifrån? Är det fortfarande det där som spökar, kan det verkligen påverka så mycket? I så fall kommer jag aldrig förlåta dig, det kommer jag väl iof inte ändå. Eller är det något helt annat, och vad fan är det då? Snart är det mitten i augusti i alla fall, och jag måste nog fortsätta. Jag har så sjukt mycket att se fram emot nu i mitt liv. Ta bara denna veckan som exempel, har underbara saker inplanerade varje minut. Och redan haft en bra vecka, för att inte tala om förra helgen.

Var fan e mitt seratonin?

Är upprymd, och tom, på samma gång. En ganska bra känsla faktiskt, känns som om jag är ganska långt bort. Vilket jag visserligen är, men om 5 min ska jag tillbaka till verkligheten! Eller okej 15 då... Ska nog inte säga så mycket mer än så, livet leker och jag tackar det varje dag för att jag kan uppskatta det.. Visst är det väl skört, inget blir starkt och stabilt på en dag. Speciellt inte med vitaminbrist, höhö. Men JA, my plan is no plan! Ändå vet jag vad jag ska göra med mitt liv nu. Och då menar jag inte bara lyssna på Ace Of Base. Hahah.. Humorn är också på topp! ;-)

Detta inlägg beskriver verkligen min inställning till livet för tillfället, om nu någon annan än jag kan tolka det.

Att man aldrig blir nöjd, jag förstår faktiskt inte vad fan som är problemet. Jag har ju.. allt? Till och med planer, tankar, idéer. Jobb, intressen. Men inget seratonin? Nä jag fattar verkligen inte, men jag är inte värd det här, inte värd livet, att ha det så bra. Inte värd att vara så otacksam när jag har precis allt att vara tacksam över. Blir så jävla trött på mig själv. Nu skiter jag fan i de här, nu ger jag upp. Fuck *****.

One part of me is giving up
The other one knows that it never will

FREEDOM is a dish best served CHILLED! Vet inte om jag har fattat detta ännu, om jag kan förstå det. Det känns overkligt och så jävla självklart på samma gång. I'm FREE bitch... och nu kan jag göra EXAKT det jag vill. Inget kan hindra mig, inget kommer hindra mig. Det enda som fattas är du, fast du fattas egentligen inte. För du finns ju hela tiden, everywhere and in everyone. You keep looking up, why don't you look around you? I am everywhere, yes I am now. I am da rock, I am da sand, I'm the girl, I'm the man. I am everything and I'm everyone. Look around you, look with love. <3

Okej, bergochdalbana är kul, men på GRÖNA LUND. Blir ju seriöst rädd för mig själv snart, haha. Och så söt ändå, nu igen. Stelt för en sekund, men bergochdalbana som sagt. Blir alldeles varm, vill till Montego Bay. Men nej nu måste jag sluta sitta uppe och beundra mig själv. Ibland kan man ju inte få nog dock...

Okej, jag måste skaffa mig ett bättre objektiv. Fota, fota, jag vill fota. Men det är ju så sablarns dyrt. Studentpresent kanske? Eller när jag blir rik (inom kort). Sen måste jag skaffa en fotokompis också, Nadia var tog du vägen? Har ett annat offer på g också. Och kan jag bara söka den där utbildningen, för säkerhets skull?

Annars är jag lite splittrad i en fråga, vill inte bli "känd" för det, men vissa andra saker tackar man inte nej till precis. Jag hittar nog på något!!! Balans, kommer inte från början, men infinner sig till slut. Jag är lite stressad ibland tror jag, som om att jag föddes med skorna på? Nej, allt kommer inte från början, det är något jag måste lära mig förstå. Såklart det kanske blir en lite utdragen process när man är splittrad i en viss fråga som jag är, men det är bara fortsätta fundera.

Nej nu måste jag sova innan jag tappar bort den här natten också. Näsan mår bättre, jag som knappt kunde andas idag. Den begåvningen har jag fått tillbaka nu i alla fall. Tack för det.

Men rumpi är det enda jag har lust att säga alltså... Allt känns bara så... och jag hamnar allt för lätt i den där fällan, det är det som är problemet. Får nog bli bye bye igen alltså... Alldeles strax, har fan inte tid. Just nu känner jag mig bara allmänt förvirrad, som jag gör ibland, men inte allt för ofta får man väl vara tacksam över. Tror egentligen jag bara behöver ett break, inte tänka så mycket och bara vara ett tag.. Ska bita ihop sista månaden nu sen i sommar ska jag fan bara vara, jobba och ta det lugnt. Inte tänka för mycket, inte planera. Pusselbitarna kommer falla på plats. Just nu känner jag verkligen att jag bara behöver vara, kan ju börja redan nu i och för sig.. ORKA TÄNKA! Hahaha....

Fy fan vad jag är bortskämd egentligen, med att ALLT verkligen löser sig i sista sekund. Spelar fan ingen roll vad eller hur jag gör, till slut gör jag det i alla fall. Och jag gör det jävligt bra. Detta är dock en väldigt stressande talang, eftersom man aldrig lär sig av sina "misstag" eftersom man inte behöver det. Så egentligen kanske jag bara borde sluta stressa mig själv och sluta ha ångest över den där listan och bara fortsätta köra mitt race? För på något jävla höger eller vänster funkar det ju ändå jävligt bra. Vad är det för räkmacka jag åker på egentligen, samtidigt som jag verkligen inte åker på någon räkmacka ändå trots allt. Men det finns ju baksidor med allt.

Och livet forstätter bevisa att de flesta fullträffar här i livet är misstag från början... Jag kan inte annat än att låta mig övertalas mer och mer varje gång.