Läkande effekt
Det är helt sjukt vilken läkande effekt skrivande kan ha. Jo tack, sen förra inlägget har jag åkt bergochdalbana. Men nu är jag uppe igen, pennan, orden, eller ska man säga insikten egentligen, hjälpte mig upp igen. Så nu blickar jag över dagarna som kommer igen, och känner mig sådär totalt helnöjd igen. Och inget annat spelar någon roll.
Totalt nöjd
Just nu är jag på sånt där underbart humör. Inte sprudlande av lycka men lugn och tillfredställd. Trots att jag sov till 16 idag och kvällens enda planer blev inställda... Totalt nöjd med att livet är exakt som det är, accepterande mot mig själv, trånar inte efter något och inte ett dugg avundsjuk på någon annan. Vill bara vara mig själv rakt igenom, leva mitt liv och köra mitt eget race. Kan uteblivandet från cyber space ha något med saken att göra tro? Det har vart så sjukt skönt att inte behöva uppdatera eller hävda sig på internet, befriande och framför allt gett mig så mycket mer tid. Och inte ett dugg svårt, förvånansvärt nog.
Det enda som irriterar mig något... är satans jävla studera. nu och deras ansökningssytem vilket gör att man måste bestämma sig EXAKT innan den 15 April. Vad fan är meningen då med att man kan söka upp till 20 program och kurser? Det blir till att välja världsdel redan nästa vecka då, spanska eller portugisiska? Barcelona eller Brasilien? Helvete. haha...
Det enda som irriterar mig något... är satans jävla studera. nu och deras ansökningssytem vilket gör att man måste bestämma sig EXAKT innan den 15 April. Vad fan är meningen då med att man kan söka upp till 20 program och kurser? Det blir till att välja världsdel redan nästa vecka då, spanska eller portugisiska? Barcelona eller Brasilien? Helvete. haha...
Do me like a shotgun
Who told you love is the Alfa and Omega?
And that your heart will lead you to the only one?
It’s a curse, it’s the hammer that will break you,
It’s a poison hidden in a bon bon
Don’t you know love is stronger than Jesus?
Don’t you know love can kill anyone?
Bring it on; wars and diseases
You know that love can do you like a shotgun
Can’t resist them, the sailors and the soldiers
Taking aim, a rabbit on a rifle range
Pay no mind to what your mama told you
You’re the fool who’s chasing down the candy cane
It’s a riddle how lovers can stay alive
but we bloom and breathe in all decline
See the people heading for disaster
standing in line just looking for a little fun
love is a fire, a hot hot blaster
with a vengeance burning in the Kongo sun
We’ll believe there’s trust in strangers
any monkey looking like a saviour
It’s a riddle how
we’re still living now
Oh, how little we know, oh
And that your heart will lead you to the only one?
It’s a curse, it’s the hammer that will break you,
It’s a poison hidden in a bon bon
Don’t you know love is stronger than Jesus?
Don’t you know love can kill anyone?
Bring it on; wars and diseases
You know that love can do you like a shotgun
Can’t resist them, the sailors and the soldiers
Taking aim, a rabbit on a rifle range
Pay no mind to what your mama told you
You’re the fool who’s chasing down the candy cane
It’s a riddle how lovers can stay alive
but we bloom and breathe in all decline
See the people heading for disaster
standing in line just looking for a little fun
love is a fire, a hot hot blaster
with a vengeance burning in the Kongo sun
We’ll believe there’s trust in strangers
any monkey looking like a saviour
It’s a riddle how
we’re still living now
Oh, how little we know, oh
A nice bitch
Life's a funny bitch that fucks you nice and slow.
Superheteromacho
- Vad ska man kalla dig då? ... Du är en såndär Macho! En superheteromacho i kvadrat!
tack mor.
tack mor.
Å andra sidan...
Förstår inte varför det ska vara såhär, inte alls egentligen. Vill inte längre, samtidigt orkar jag inte göra något åt det. Som att vara fast i sin egen fälla. Jag har nyckeln till handbojorna, men orkar inte sticka in den i låset. Trodde inte man, eller jag, kunde bli såhär less. Och även fast det känns som om att det finns en väg ut, orkar jag inte ens leta reda på den. Och just nu har jag verkligen den där klumpen i halsen, som mycket väl skulle kunna vara en blandning av allt. Det senaste tillskottet av information gjorde ju knappast saken bättre, även fast jag inte ens själv vet vad jag vill, så jag ska väl bara vara tyst. Hur som helst måste jag väl iaf lyssna på vad min kropp säger att jag känner, och det går inte att ta miste på i alla fall. Det kanske inte bara handlar om det, men såhär känner jag iaf och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med den känslan. Och så har ännu en jävla dag passerat, och inget har hänt. Så egentligen borde jag ha ångest för att min dyrbara tid rinner mellan fingrarna, men jag orkar inte ens det. Å andra sidan är väl det också en del av klumpen, om jag tänker efter. Å andra sidan, igen, finns det en mening med allt, det förtroendet har jag inte förlorat i alla fall, men man ska inte ropa hej förrän man kommit över bron. Kommer man någonsin sluta förvånas? Nej just nu klarar jag knappt av de här tankarna, ska nog fly in i dansens och fotbollens värld och hoppas på att imorgon orkar jag, det är ju aldrig försent som jag så fint lyckas tilltala mig själv. Och nej det är väl inte det, det är aldrig försent och allt har en mening. Frågan är om jag orkar vänta till Januari eller kanske t.o.m. februari. Jag blir nog så illa tvungen, och då finns det väl någon sorts mening med det också.
Destiny did my day
Ja, ödet gjorde verkligen min dag idag. Helt plötsligt öppnades bara dörren, och in kom det som gjorde min dag. Jag känner ändå igen fenomenet, jag kunde inte riktigt alls bestämma mig för hur jag skulle göra men flöt ändå med och gjorde valen på impuls, på känn, även fast jag inte var helt säker eller bestämt mig fullt ut. Det är då det blir såhär, då jag verkligen hamnar där jag ska. Blir påmind, uppspelt men ändå lugn, och det gjorde helt klart min dag. Jag vet vad jag vill ha i alla fall, och helt plötsligt känns det så långt bort, men ändå så nära. Jag fortsätter jakten, det är ändå då jag mår som bäst. Å andra sidan, om livet går ut på att leta efter något, vad gör man då när man har hittat det? Det får jag ta reda på då...
Livslust går väl att tanka på
Känner mig aningens missnöjd, bättre det i och för sig istället för att inte känna något alls, som jag inte tyckts gjort på senaste tiden. Frustrerande på ett sätt eftersom jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är, än mindre vad det beror på. Jag vill veta, jag vill känna, åka bergochdalbana, skratta, gråta, känna lust, se fram emot framtiden, orka gå upp, ha motivation till att ta tag i saker. Okej, nu låter det som om jag är superduper deprimerad och så är inte alls fallet. Jag gör allt det här, utan större problem egentligen, men inte alls med samma intensitet som innan och jag förstår inte varför. Vill hitta tillbaka till mitt eget jag, vara lika överfylld av energi och handling att jag inte vet vart jag ska göra av allt! Det kan ju knappast vara så att jag redan har slut på bensin, det måste ju gå att tanka på? Livslust är väl knappast en utdöende internationell exportvara som inte räcker till alla? Jag har ju i alla fall allt man kan tänkas behöva för att erhålla den, frågan är var den bristande länken sitter? Dags att ta reda på det...!
Dubbla tuners
Sakta men säkert smyger den sig på, livslusten alltså. Även fast det för tillfället känns som om jag befinner mig i något sorts tomrum, inte samma likgiltiga känsla som innan, men tomt. Det ekar. Ändå litar jag på att allt är och blir som det ska igen, emellanåt kan ju hjärnan behöva stoppas med lite bomull istället för all kompakt information som får den att gå på högvarv och utmatta sig själv. Kanske är det som är grejen, vi kan kalla det bomullseffekten. Fast samtidigt är det lite skrämmande, känner inte igen mig själv. Å andra sidan vem gör det? Egentligen är det inget som saknas i mitt liv, samtidigt känns det som om jag är en del kort. Är det du? Det kan det väl inte vara? Jag har ju insett läget och accepterar det, väntar mer än gärna på något gott alldeles för länge istället för att inte vänta alls. Fast det är ju tur att man har dubbla tuners. Kan både kolla och spela in på flera kanaler samtidigt, har jag lyckats inbilla mig själv i alla fall. Samtidigt förstår jag inte varför jag "aldrig" kan vara nöjd. Nu har jag ändå fått något som jag velat ha, som är ganska mysigt, som bortsett från vissa detaljer och tidaspekter gick ovanligt smooth, som lyckades fucka mitt mind en bra bit på vägen, som man egentligen inte kan klaga på. Ändå är jag som jag är? Kan inte säga att något är spikat ännu, jag låter det fortfarande ta mig dit det vill, och jag vill. Samtidigt, alldeles nyss, högg det nästan sådär i hjärtat vid blotta tanken, minnet av dig. Jag tror ju som sagt att jag har dubbla tuners, men inte så säker på det om inte motsatsen bevisas snart. Nej nu ska jag sluta svamla, imorgon är en ny dag och sen får vi se vart jag hamnar. Inga förhastade slutsatser nu i alla fall, inget att ångra. Ändå är det så lätt att inte uppskatta det man har, även fast man krampar sig fast när man tror att det är påväg bort. Hjälp mig att hitta rätt, förhoppningsvis är jag en bra bit på vägen. Men vette fan alltså..
Passande överraskningar, tack!
Och så bjuder livet på, en egentligen trevlig, överraskning helt random sådär. Som vanligt när man minst anar det, men för ovanlighetens skull när man minst förväntar sig det, inte gett upp, men bara totalttröttnat, chillat gärnet, knappt orkat bry sig. Men nej det är ju självklart det, man får inget när man vill ha det, utan får man det i över huvud taget är det såklart när man inte vill ha det längre. Frågan är varför livet ska fortsätta att spela en detta eviga spratt, varför kan man aldrig få vara nöjd. Visserligen var jag nöjd, knappt på jakt men ändå på prommenad. Förmodligen därför, det tråkiga är ju dock att det inte alls är samma grej längre, inte lika spännande, inte alls samma situation. Skulle det kunna komma lite passade någon gång också, dessa livets alla överraskningar? Visst jag stänger inga dörrar, men de är ju inte som om de är nyss öppnade direkt, hade vart med lockande att bestiga tröskeln då. Ibland undrar man varför, å andra sidan finns en mening med allt. Men nu? Full rulle från början till slut. Men är väl så de ska va!!
Don't know, but I know...
My bullets fly full speed. Jag vet att tiden inte är inne nu, den har inte kommit. Men den är alltid. Det är så sjukt ändå hur vissa 'saker' ändå består, inte fullt ut, men finns alltid där. När jag påminner mig skälv vet jag precis hur det är, och jag suktar inte, sörjer inte, trånar bara lite. Vet att det är, kommer bli, men inte nu. Ändå finns det ingen som får mig så... ja, bara vid tanken av att... ja, med dig. Ingen sätter igång samma process, många finns där, men inte alls på samma sätt. Och bara därför vet jag, vetat det länge, att det bara kommer bli så. Don't know when, don't know how, don't know where, but I know... och det är så jävla sant, för du bara finns där, och det är knappt beskrivligt. Men jag känner vibbarna, blickarna, redan nu. Och det känns så skönt att bara acceptera, vänta, och leva så länge. Ingen har brännmärkt mig som du, och det kommer aldrig försvinna. Aldrig. Jag smälter.
Mystiskt och spännande
Det är väl nästan det här som är bäst, att leva i det där ovetandet. Egentligen alltså, så länge man inte går sig själv på nerverna, men jag gör ändå inte det längre, orkar inte överanalysera. Men ändå den där spänningen i att inte veta, varken med det ena eller det andra, fortfarande fullt av möjligheter och kan fortfarande bli precis vad man gör det till. Samtidigt är det väl en ganska uppgiven handling, ett ganska luttrad sätt att se på saker och ting. Men precis, jag orkar inte bry mig helt enkelt. Det blir som det blir och vad jag gör det till. Det blir bra helt enkelt, och spännande. Livet är fortfarande fullt av möjligheter, inget sumpat, inget förlorat. Mystiskt och spännande, precis som det ska va!
Undra om tecken är tecken
På tal om tecken, så åkte jag med samma tunnelbanevagn både in och ut från stan, och inte nog med det så bar den ett speciellt namn. Oh lord, det är lite olidligt på något sätt. Vill ha mer, mer, mer! :) Men nu är jag sjuk och rastlös, pride är över, om 2 och en halv vecka börjar vardagen igen. Har inte så mycket att säga förutom att det känns lite, lite obehagligt. Men äh vaddå, livet går vidare. Så länge men ändå känner att man tar reda på tiden, vilket jag ändå försöker och tycker att jag gör för det mesta. Men samtidigt är det ingen idé att fokusera allt för mycket på det som redan vart, inte fan på framtiden heller. Har gått vilse lite för tillfället tror jag, måste hitta tillbaka till stigen jag är på just NU. Inget annat har fan betydelse, ändå är det lite, lite obehagligt. Känns inte riktigt som om att jag är här, vet inte riktigt var jag är. Blir nog lätt så efter 7 dagars konstant festande, har nog slagit rekord fan. Men visst har det vart skoj! Nu bär det av framåt!
Bästa på länge
Okey, niceaste kvällen på länge. Det slår nästan måndagen faktiskt, om man bortser från vissa detaljer. Länge sedan man kom hem såhär sent, härligt alltså. Det var bra samtidigt som det ändå inte var såå bra, på något konstigt sätt. Men jag ska vara nöjd, är fett nöjd ändå, kunde vart annorlunda man ändå inte. Framsteg ändå, helt klart och vissa pusselbitar börjar falla på plats mer och mer. En del försvann ut ur bilden, annat kom tillbaka och, inte det viktigaste men ändå, det bestod. Livet är som det är helt enkelt, och jag gör mitt bästa helt enkelt. Inte världens viktigaste grej ändå, men alldeles för stor roll för att inte nämnas. Helt enkelt för viktigt, men det är nice.
Så säker men ändå inte
Det är nästan lite jobbigt det där när man tror sig vara säker, man verkligen bara känner det på sig, det kan inte vara annorlunda. Hur kan man vara så säker men sen när det kommer till kritan drar man sig ändå tillbaka? Är man verkligen så säker då?
Att leva, och vänta, och hoppas !
Att vänta är väl ungefär lika trevligt som att få det? Att hoppas och önska är typ samma sak som att det slår in? Stressad men ändå inte, har bråttom men ändå inte. Sjukt vad tiden bara går. Viktigast är ju ändå att man lever under tiden, och är nöjd med tillvaron. För det mesta är det lätt, men det är äckligt ändå vad det är det där lilla hoppet som håller allt vid liv, får lågan att fortsätta brinna, driver allt framåt. Det finns väl viktigare saker för fan, hatar samtidigt som jag älskar (tror jag) att det ska vara såhär. Egentligen alldeles för stor del av ens liv, usch. Speciellt med tanke på hur det är, och alltid har varit. Jag står i alla fall fortfarande upp, stadigt och stabilt. Så så himla stor del kan det ändå inte vara. Även fast det alltid kommer in på ett eller annat sätt. Men det är som det är, kommer vara som det kommer vara, har varit som det har varit. Så länge skiner solen, och gräset är inte grönare på andra sidan. Även fast det vore trevligt, spännande, är ganska nyfiken faktiskt. Men ja, att vänta och hoppas är nog lika trevligt som att få det, om inte trevligare? Man kanske inte ska kalla det vänta, leva är nog mer rätt ord.
Och som alltid söker man svar
Jahapp, fattar inte varför det alltid ska bli såhär. Eller alltid och alltid, men på ett ungefär. Kommer ingen vart, fattar inte vad som händer på vägen. Det gör verkligen ont, eller som en obehaglig klump mellan lungorna som man inte vet hur man ska bli av med, som massa energi som bara behöver göras av med. Vet inte alls hur jag ska göra nu faktiskt. Visst kan man bara skita i allt, som jag alltid verkar få göra till slut, men är samtidigt så jävla trött på det. Hur jävla länge ska man behöva vänta, få upp hoppet för att det sedan ska slitas ur händerna på en. Var man för seg, för otydlig, för dum i huvudet, vad är det för jävla fel. Jag förstår faktiskt inte varför det alltid ska vara såhär och vägrar tro på att det alltid kommer vara likadant, även fast det någon stans inne i mig finns en röst som säger att det inte är någon idé. Fast samtidigt vill jag inte ha den rösten, kanske inte har den. Ska jag vara helt ärlig vet jag inte just nu, vill inte ge upp, vill inte tro något. Åååååh, varför, varför, varför. Hade väl förutspått att det skulle komma, inte förvånad men ändå ledsen. Egentligen är det inte alls som förut, utan mest för att jag inte har något bättre för mig, typ. Men ändå så besviken, vill ändå inte ge upp. Men kanske är det man ska göra, hur mycket ska man behöva kriga? Inte för att jag krigar speciellt mycket, inte på alla plan. Kanske är just det som är grejen, jag krigar för lite. Vill dock inte göra bort mig, ta onödiga risker. Äh nu är jag mest bara trött, på det här, i huvudet. Får väl sova på saken, inte gråta mig till sömns, men med den där klumpen i bröstet. Kommer den försvinna med lösningen, finns det någon lösning? Snälla ge mig ett svar, någon. Jag själv till exempel.
Å andra sidan
+ listan:
jag sparar pengar
jag slipper fixa krångligt visa
risken för hudcancer minskar
jag slipper bli magsjuk
jag slipper en lång flygresa
jag slipper massa jobbiga människor efter mig
eh.. ja.. listan kan INTE göras lång, jag vill jag vill jag vill!!! buhuuu... Kan inte riktigt släppa det, och inte fan blir det bättre av att man har ägnat eftermiddagen åt att VÄNTA och vänta och ta reda på info. Faaaaan! :( Kanske bäst ändå trots allt, men jag viiiiiill! Okey, jag har hela livet framför mig men jag hade en sån EXTREM lust. Kände mig så spontan, ville bara ge mig ut på äventyr och inte tänka! Som jag brukar... Back to vardagen. Jag viiiiiiiiiiiiiiiiiiiiill!
jag sparar pengar
jag slipper fixa krångligt visa
risken för hudcancer minskar
jag slipper bli magsjuk
jag slipper en lång flygresa
jag slipper massa jobbiga människor efter mig
eh.. ja.. listan kan INTE göras lång, jag vill jag vill jag vill!!! buhuuu... Kan inte riktigt släppa det, och inte fan blir det bättre av att man har ägnat eftermiddagen åt att VÄNTA och vänta och ta reda på info. Faaaaan! :( Kanske bäst ändå trots allt, men jag viiiiiill! Okey, jag har hela livet framför mig men jag hade en sån EXTREM lust. Kände mig så spontan, ville bara ge mig ut på äventyr och inte tänka! Som jag brukar... Back to vardagen. Jag viiiiiiiiiiiiiiiiiiiiill!
Life's ma bitch
Life's a bitch that fucks you nice and slow (Don't take it word by word, it's something positive)! But EVERYTHING still has a meaning, and happens for a reason! Life's what you make it, wherever you are at the moment! There's no limits! Life's sweet!
Today I'll be seeking release
Today may be surprising to me, or my actions may surprise others. The latter indicates that I am more in tune with my inner self, because the fundamental meaning of this influence is that I have a strong drive to seek release from my usual routines. The everyday patterns of my life will not adequately satisfy my needs today, and I will act in ways that are completely out of accord with my habits. The function of this energy is to introduce the element of liveliness on the everyday level in order to keep my life from settling down into a dreary, lifeless routine. Actions directed at breaking free are not a bad thing, as long as I am really trying to liberate myself, but if this tendency is carried to excess I may be simply headstrong, impulsive and rash.
